Sundsvalls tidning – 8 augusti 1874, sida 3

voro utwalde. i Jag hoppas, att denna täflan ej war den sista sitt slag od) att skyttarne wid ett blifwande tilälle stola wisa fig ha säkrare hand oh öga. lefwe skarpslyttarne! En rysanswärd mordhistoria har under weckan varit ett allmänt samtalsämne, man och man mellan, här i staden. Som jag ej sett att nägon af stadens tidningar ittills omnämt densamma, så will jag här berätta en få, fom den kommit för mina öron. Jag mill od förut ffida den anmärkningen att de af Eder idnings läsare, fom ej tåla att fe blod, utan att wimma, böra icke läsa denna förfärliga berättelfe. Den lyder som följer: J en något afsides belägen stuga, i närheten af lastageplatsen Kubikenborg bor en medelålders arbetare, fom wi wilja falla A. med fin hustru och enda dotter den wackra Karin. Karin war till hälften förlofwad med en arbetare wid sågen, den wi nämna B., men egentligen älftade Karin ide B. utan hade fin hog wänd åt ett annat Håll, nämligen till ynglingen C. MNu hände fia en dag eller rättare sagdt en afton, att A. och B. gingo in till staden. Under tiden passade C. på och gjorde ett besök hos fin käraste, Karin, och glömde lig kvar mid hennes fida til långt fram på nats ten, då A. och B. hemkommo i något berufadt tillstånd och funna de älskande tillsammans.Den stymf du tillfogat mitt hus fan endast aftwås i ditt blod! utropade A. oh i stället för swärd begagnande en yra, började han med denna bear: beta C:s arma lekamen på ett något hårdhändt sätt. B. lärer också warit sin tilltänkta hvärfas der behjälplig med detta om forntiden vitnande sätt att hämnas. Sedan de båda berserkarnes heta blod börjat att flyta något jämnare i deras ådror, uphörde de med det i deras tycke lofliga arbetet och skulle se efter huru det war med den stackars C. men funno honom — död! Häpna öfwer utgången, blef nu frågan huru de slulle bära sig åt för att dölja sitt gräsliga brott. Då framsprang en tanke, — liksom på sin tid Minerva ur Jupiters hufwud — ur gummans knopp och hon talade och fade: Om wi ffulle dränka honom? Sagdt och gjordt, men för att han ej ftulle flyta upp, beslöts att lägga honom i en på gården stående lår. Wid försöket att lägga liket i låren, wisade fig att han mar för kort. Då uplät gumman åter fin mun sägande: sSHugg bufmudet af honom! och få skedde. Vocs fet å låren spikades därefter på och han fördes ut i wattnet, men, o we! låren sjönk ej Efter något funderande togs den åter upp på land och då en wid wäggen stående slipsten fallit dem i ögonen gick gubben genast bort och offrade fe nen, som lades i den åter öpnade låren. Den moderna likkistan kastas för andra gången i watt net och sjönk! Men, som ingenting kan wara fördoldt här i werlden, så kunde ej spåren så wäl igensopas efter denna förskräckliga handling, utan att misstankar upstodo om att ett brott blifwit begånget. På ställningen till den omtalade slipstenen lärer warit spår af blodiga fingrar; detta gaf anledning till att den förswunne unge mannen eftersöktes i och omkring huset samt slutligen i wattnet wid fran: den nedanför, där ock den förfärliga kistan genom draggning upfångaders. Anmålan gjordes naturligtwis till fronobetjeningen i orten, men resultatet af undersökningen körmäler ice historien. Så långt berättelsen. För min egen del får jag uplysa att hela denna mordhistoria, enligt hwad jag från tillförlitlig fälla hört omtalas, en dast lärer wara en få kallad klockgjutarlögn Wi hafwa hört många sådane förut berättas, för exempel om ett missfoster till kalf, om Sundswalls undergång på en bestämd dag, m. m., fom jag nu ej få noga minnes. Förhållandet lärer näm ligen wara, att då det hos en fabrifant här staden skall gjutas kyrkklockor, så utsändes en sådar grof lögn, fom ofwanstående, för att klockan skal ja bättre ljud, Hwiltet stulle bewisas! Eder förbnundne Axel.