bygnadostostnavoerna upgingo HU 4U,99 puno EL:s ling. Elden upkom från en gasledning, som man anlade under träwerket. Elden utbröt på efter: middagen wid klart, warmt och lugnt wäder och spred fig få snabt oh på få oåtkomliga ställen, att flädning war omöjlig. Hamnen war full af far tyg, hwilla blott med största möda funna räddas från att antändas af de brinnande bjälklag, fom flöto omkring öfwer alt. Redaktionen har redan för någon wecka sedan fått emottaga nedanstående upsats från en wän till wår tidning, ehuru plats för intagandet förut ej kunnat beredas; od) kommer han att lämna nå: ra helt anspråkslösa bidrag i form af bref under den närmaste framtiden. , Små bref. till Sundswalls Tidning. IL Hr Redaktör! Då Ni, hr Redaktör, anmodade mig att ffrifwa något för Eder tidning och jag därtill gaf mitt löfte, få gjorde jag hwad jag ångrat, ty wid närmare eftertanke inser jag fullt wäl att jag ej, fom ni önskar, fan fe alt, weta alt och lägga när fan uti alt! Huru tror Ni för resten att det stulle gå för mig, fattige syndare, om jag skulle lägga näsan uti alt jag såge och hörde; tror Ni kanste att jag för att göra Cr en tjänst, will utsätta mig för att bli fredlös? Nej tad, jag skall försöka passa mig för sådant. Emellertid då jag för en tid åtminstone, har tagit den behornade mannen i båten, i form af ett löfte, få får jag ro få godt jag fan i land därmed. Tror Ni, hr Redaktör, att jag såsom främling för Er publik behöfwer presentera mig? nej, det behöfs bestämdt icke, och för öfrigt skulle det beswära mig anita mycket. Jag förmodar att Ni ej gerna ser det Edra spalter alt för mycket uptages af mitt prat, därför till något annat. Som Ni war få god od lofwade mig att jag skulle få ha full frihet att skrifwa hwad jag mille, få funderade jag hit oc dit Först tänkte jag börja tala om järnwägen, men öfwergaf det ae nast, ty jag ansäg det wara god tid med den fa: ten. Därefter kom mig i hågen om hamnen och sjöfarten, men wid närmare eftersinnande förkas stade jag äfwen detta, dett jag befarade att detta ej kunde wara något lämpliat ämne för en ny: börjare, som mill komma fram här i werlden, ty säterligen är det många, fom äro mid dåligt lynne till följd däraf, att sjöfarten ej är lika stor fom föregående år och de därföre göra kännbara förluster. Då fit jag ögonen på Eder tidning, hwari en annons om skarpskyttarne stod att läsa. Här är nägot för dig, tänkte jag; du skall börja med skarpslyttarne; iden är återigen populär på platsen och fåledes bör äfwen du blifwa det (pos pulär nämligen). Och fom tanke och handling böra wara ett hos mannen, få begaf jag mig genaft ned til hamnen för att med en båt fomma ut till det förr få mycket besökta starpstyttelägret Karlas borg, för att taga det i ögnasigte. Wid ham nen kunde jag dock ej få någon båt, fom förde mig dit, utan jag måste gå landwägen. Nä ja, det gick nog äfwen det, fast det gid trögt genom den djupa sanden. Lägret, fom för 7 a 8 år fe dan sag få inbjudande och trefligt ut med fina par viljonger och restaurationslokaler är nu ganska mycket förfallet och ser dödt och tråligt ut. Jag hade trott, att nu sedan skarstyttekåren återigen blifwit så manstark, ett par hundra man har jag hört sägas, det skulle wara upsnyggadt på lägret, men så war ej fallet. Wisserligen är wäl något gjordt för att förbättra hwad dåliga männiftor och tidens alt gnagande tand förstört, men snygt är det långtifrån. Å lägret träffade jag en gam mal gubbe, fom fade fig bo i närheten; honom spräkade jag an och frågade om skarpstyttarne ofta äro ute å lägret od) exersera, därpå swarade han: M nej, inte nu mer, men i början på sommarn wa di alt här nåra gånger, men fen befäle lagt sej te mä di granna mössan og sablan, få ha di wart få få, att di wäl töckt det dä inte wa lönt att hålla på länger. Ni tror således att befälets uniform kunnat inwerka på od wara or sak til att ffarpityttarne ej widare få mangrant infinna fig på öfningarne, frågade jag. Ja, jag hörde af pojken min, att han inte wille wara må länger, för han fick int ha gullranna på mösfa, lika wäl fom wermlandsjonke hade og då wa då flut, fan og dessutom, fortsatte gubben, sia pojken min att befäle wa få snålt nu för tia, att dä int bjut på mer än ett glas pund på hela sommarn og dä, då kunde de beftå se fjelf utan att gå der å flita. Wi sliljdes åt och jag fortsatte min mwäg upp till kastellet, med tankarne fästade på swårigheten att sammanhålla en sak, som hwilar på friwillighetens grund, oaktadt därför intresserade personer upoffra både penninz dan HN Ah arvhkota mon otartffamhot är merldens