uträknadt allt för sin flygt, klättrade upför en wedtrafwe på gården och tog ytterligare derifrån ett wedträd för att med detta hjelpa sig upp till murens kant, deri rån han hoppade ner på yttergården; sedan bar det af i ilande fart förbi jernwägen, der han frän en pojke med kosackens sticklighet röfwade den mössa, som denne bar på hufwudet. Lätt som lekatten kilade han öfwer kyrkogårdsmuren, men hans jägare, som började att nalkas, fingo nu se en körande på wägen, den de befalde spänna häften från åkdonet för att ridande förfölja ryms maren. Så skedde, men förfprånget är mer än till hälften wunnet pris. Noreus flög, drängen red. Anlända till Tenggrentorp sågs arbetare på gärdet, hwilka anropades att hjelpa, men desse, tom i barndomen ofta lekt rymmare och fafttas gare, tyckte att leken war rolig. Fången kastade fig öfwer grindar och gärdesgårdar, den ridande war ingen sportsman, och snart war Noreus förs swunneu fom en dimfigur. När han wäl efter denna wilda jagt fick hämta andan under något lummigt träd, upstämde han säkert: ÅFrihet will jag lofwa som den bästa gåfwa i menniskan fan ba. Ännu är han ej ertappad. Likförbränningsfrågan har i London til den grad kommit på dagordningen, att biskopen af Lincoln i söndags åtta dagar sedan fann fig mamad upträda och) hålla en predikan mot detta Ånya påfund deri han bland annat anmärke, att han ide kunde tänka fig något mera barbaristt och onaturligt, hwarjemte en af de förfta frukterna deraf skulle blifwa att undergräfwa meniskans tro på kroppeus återupståndelse och sålunda framkalla en social omhwälfning hwars följder man icke kunde förutje. En engelsk tidning anmärker i anledning häraf, att hans högwördighet icke måste anse fin hjords tro på läran om upståndelsen synnerligen djupt rotfäst, om han icke skulle kunna öfwerlefwa uptäckten af det faktum, hwarom biskopen sjelf naturligtwis icke är okunnig, nemligen att en kropp, som lägges ned i jorden, undergår just samma kemiska process, blott något långsammare, som en, hwilken brännes.