— Kära syster, svarade fursten, som emedlertid betydligt lugnat sig, din uptäckt bevisar i själfva verket ingenting, äfven om man måste medgifva, att Bonfleur, okallad, ej hade i mitt arbetsrum att göra, ty Riemer har nu en gång för alla blifvit van att utan tillsägelse gå dit io och städa, och ban gör det ofta om aftoven i stället för om morgonen, då han har mycket annat att sköta. Deras smygande gång bevisar blott, att de ej ville störa någon, och Riemers långa frånvaro om aftonen kan lätt förklaras af de många bestyr, som åligga houom såsom min hofmästare. Men äfven om man ville tyda dessa omständigheter till det värsta och låta dem som bevis gälla mera än en mångårig trogen tjenst, bevisar Hechts bekännelse Lachners brott så tydligt, att det ej kan blifva tutal därom. Huru kunde Hecht veta. alt grenadieren, som hos mig hade audieus, och vär föregitne slägtinge var samme persun, och att denne hette Lachner? Käre Wenzel, genmälde grefvinnan, Riemer och Boufleur sågo ju honom, både då han kom som grenadier, och då han sedan kom som baron, och namnet kunna de ju genom någon tillfällighet hafva fått reda på? — Alt detta är möjligt, men föga sannolikt. De klaraste bevis tala däremot för hans brottslighet. Här afbröts deras samtal genom en betjent, som aumälde Freibergers aukomst. Kuapthade dock denne hunnit inkomma, förr än äfven läkaren anmäldes. Fursten, som önskade att, så fort som möjligt, innesluta sig med den sednare gaf därför Freiberger hastigt sina order