växter hafva äfven sköna blommor. — Huru ofta svärmade jag icke för folkets höga dygder och följde med eldig ifver kejsarens människoälskande planer! Men när var jag så lycklig att ibland den stora hopen finna en enda, som förtjente aktning! — Fy hvilka smutsiga odjur! — Men käraste broder, sade grefvinnan Questenberg, sedan fursten för henne omtalat Hechts bekännelse, är du fullt säker på att det ej är en sammansvärjning emot Lachner? Jag har skäl att anse Bonfleur och Riemer vara i hemligt förstånd, jag vet inte om hvad, ty jag har mångfaldiga gånger sett dem hemlighetsfullt hviska sins emellan, under syubar fruktan för att vara observerade. Och sednast i går kväll, när du efter Lachners bortgång samtalade med Laudon, hade jag, själf gömt mig bakom fönstergardinen i rummet utanför ditt arbetsrum för att se på stjernorna och drömma öfver himlahvalfvets skönhet. Då såg jag huru de smögo sig in i ditt arbetsrum och stannade där omkrivg tio minuter samt därefter med förstulna steg och hemliga hviskningar återkommo därifrån. Sakta och med lika försigtighet följde jag obemärkt efter dem och hörde ljudet af steg utföre trappan. Därpå satte jag min kammarjungfru, icke Annette, som är Riemers fästmö, utan den andra att vakta, och hon berättade mig, att det var Riemer, som då bortgätt, och att han blef borta omkring en timmes tid. Denna hans bortgång så sent på kvällen och omedelbart efter det han varit med Bonfleur inne i ditt arbetsrum förefaller mig misstänkt. Tänk om Lachner skulle vara oskyldig och hafva rätt isina misstankar mot Riemer!