— W————————— ——— — — — —t — A -42uuyu-r2mDOomsmwrm mmonncsosmmm ni fnJfunv --vi OÅVZPmmÅttmnmnnm UM nn LNnjmuwbtmnn mnn.nmmnnmmmnmmommeomnnknnmae— nnnnamonmmnnnanomnnmnr am,mMAMATEmEtCLBs, rr Xr mm imba cn delse har wäckt bland de tusentals personer från alla land som här wistas. Telegrafbyrån war och är fortfarande belägrad, så ock Bismarks bostad, där hundradetals personer trängas för att få af lemna fina fort. Allmänt. oh i synnerhet hos ortens befolkning talas endast med afsty om ogerningen fom nästan af alla sättes i förbindelse med de klerikales planer. Ware därmed huru som helst, så torde den ingalunda undgå att än mer förmärra deras ftällning och öka förbittringen mot jesuiterna och deras anhang. Öfweralt hör man befolkningens glädje däröfwer, att ej gästfrihetens heliga lagar blifwet kränkta, då det ej war någon bayrare, ej ens når gon sydtyst, fom begått mordförsöket. — J öfrigt har fursten sedan fin hitkomst ej wisat sig mycket; man ser honom nästan alltid ensam, åtföljd endast af en stor hund. Han dricker brunn hemma i fin trädgård, och i allmänhet påstås, att hans helsa ffall wara mycket sörswagad. Han slall ock hafwa åldrats mycket på sista halfåret. Hans gemål: på dotter, fom båda fe mycket enkla ut, ser man stundom på balkongen i deras bostad hos d:r Dieruf jir. Eget nog är denna hans bostad den fom bär de tydligafte spår af den förödelse, fom rasade här den 10 juli 1866, då preussare och bayrare kämpade i denna stad. Sju fartefd: kulor fitta ännu kvar i yttermuren. Den stora sjöormens efterträdare. Bla: det Homeward Mail meddelar följande märkliga historia: Wi hade lemnat Columbo med ångaren Strathoven och styrde mot Madras öfwer det lugna och spegelblanka hafwet. Omkring en tim: me före solnedgången den 10 maj observerade wi på omkring 2 engelska mils afstånd på ftycbordssidan en liten skonert som läg stilla. Det war ingenting anmärkningswärdt därwid, men då jag tog en kikare, observerade jag, att det emellan oss, men närmare skonerten, låg ett lånat lågt, up: swäldt föremål, fom gungade i sjön, och dess form och färd antydde att det war en oerhörd famling tång. Jag fortfor att betrakta det, och fåg till min förwåning, att massan satte fia i rörelse. Den styrde kurs rakt på fonerten och törnade mot denjamma, och fattyget waggade derwid åt ena sidan för att strax derefter åter resa fig. Men få ögon: blid derefter swajade masterna ned åt sidan, och i fifaren funde jag tydligt fe den ofantliga masfan och strofwet flyta samman till ett — jag fan ide finna någon mera träffande beteckning. Nästan strax efter det jag fett detta, swajade skonertens master öfwer emot of; fartyget doppade fina rår i wattnet, låg få några sekunder och förswann un: der hafwets yta, medan besättningen gjorde en ansträngning att krypa upp i riggen. Ett stri af fasa hördes ibland oss, som warit ögonwittne till denna scen, och wi styrde ögonblickligen kurs mot det ställe, der wi kunde se några sjömän kämpa i böljorna. Det lyckades of att rädda fem af be sättningen, och få snart de stackars karlarne kunde tala, berättade de, att deras skepp blifwit ned: draget i djupet af en ofantlig bläckfisk af det flag, fom i mindre exemplar tilldrager fig få mycken uppmärksamhet i akvariet i Brighton. Enhwar af sjömännen hade fin version, men i hufwudsaken stämde de dock så öfwerens, att det icke kan wara något twifwel om sanningen. Jag lät stepparen gifwa mig en srkriftlig berättelse om olyckan, och har härmed äran tiljtälla er den. Den lyder få lunda: Jag war befälhafware på skonerten The Pearl, af 105 tons drägtighet och med 6 mans besättning. Wi kommo barlastade rrån Mauritius till Rangoon och hade försedt of med watten på Ceylon. Tre dagar derefter fingo wi windställa på 8,50 gr. nordlig bredd och 54,, ar. östlig längd. Den 10 Maj fingo wi några timmar före solnedgången sigte på ett twåmastadt ångslepp på omkring 5 mils afstånd, och kort derefter uppsteg en stor massa långsamt ur sjön omkring en half mil ifrån oss på babordsidan. Den förblef liggande lugn i hela sin längd, som om den wore liflös, och liknade ryggen af en ofantlig hwal, men den war icke så swängd och hade en brunaktig färg. Till och med på detta stora afstånd tycktes den wara mycket längre än skornerten, och den såg ut som om den låg och solade sig. Swad är det? frågade rorgängaren. FJag wet det ide, swarade Tom Scott, men om jag stall säga min mening, är det en hwal. Het fan: ide wara sjöormen, fade en af ber sättningen; dertil är den allt för rund. Jag aid ned i kajutan efter min bössa, och just fom jag ämnade ssjuta, fom Bill Dorling upp och fade, i det han fattade tag i gewäret: sQåt bli, kapten; han ffall fånga of, ifall ni träffar honom. Jag ftrattade åt Bill och sköt; widundret ffakade på fig, ty det war träffadt, skummet stod omkring det och det började sätta sig i rörelse. Fram med alla yxor och knifwar, ropade Bill, loch skär af allt fom kommer ombord. Jag wisste icke af, att det war någon fara på färde; jag hade aldrig sett eller hört talas om ett sådant widunder och gaf derföre inga order. Det war ingen wind, få att dei war omöjligt att