Sundsvalls tidning – 21 juli 1874, sida 2

böjde han med sia lilla hand locket så häftigt baklänges, att gångjärnet gick sönder och båda bitarne föllo på bordet. — Min husbonde, fortfor den lejda skurken i sin berättelse, blef ej litet förbittrad, då jag uträttade den befallning, som grenadieren gifvit mig. Hvad anser mig karlen för, sade han. Min sekreterare bad honom utföra ett oskyldigt skämt, och han upför sig som en hjärtlös bandit. Det odjuret skall ej mer få visa sig för mina ögon. Med dessa orden sönderslet han lappen, hvarpå forlikningspunktaroa voro uppskrifna, utan att hafva läst den, och hotade mig med strängt straff, om jag för enda människa ytrade ett ord om hela saken, och sekreteraren skulle få en skarp tillrättavisning. emedan hans infall var orsaken till altsammans. Inom legationen får sekreteraren upbära all! skulden, och Breteuil tvår sina händer i oskuld, Så går det, när man skänker en människa sitt förtroende, utan att känna konom. — Så står saken ers nåd, och jag skulle gerna hafva tagit, som min husbonde befallt mig; men jag kunde ej förmå mig därtill. Ers nåd måste veta, hvad för en patron denne grenadier Lachner i värkligheten är; annars föröfvar han ännu många sådana dåliga handlingar, och jag skulle göra mig eviga förebråelser, emedan jag ej förhindrat det. — År det sannt, hvad ban ou sagt? frågade den gamle fursten dystert. Jag vill låta rådbråka mig, om jag sagt den minsta osanning. (Forts.)