Kejsarinnans Grenadierer. Historisk roman af Theodor Öcheibe. öÖfvesrättning för eSundsvalla Tidning N. K.o (Forts. från n:r 82.) — Nej, jag skall ej författa någon nådeansökan. En kärlek, sådan jag hyser, skall bevara mig från låga tankar. — Emilie! — Sköna bleka kvinna, för dig vågar jag alt! — Emilie! — Min förtjusning, min smärta! Huru heter den eldkälla, hvarur man med vällust dricker vansinnet? — Emilie! — Jag aftorkar dina tårar; jag skaffar dig dokumentet! — Om jag genast skulle gå till fru von Pignitzer och göra ett slut på kommedien därstädes! — I denna kostym kunde jag föra henne bakom ljuset och låta beundra mig som skådespelare! — Men hvad är förloradt, om jag upskjuter förslagets utförande på några timmar? I dag och i morgon förmiddag har mitt kompani ingen tjenstgöring. — Fursten vill, att jag genast inrycker, och de grunder, som bestämma honom, äro mig aldeles obekanta. — Kanske behöfver han mig näst timme lika mycket som grenadier, som förut såsom majer Kavonitz — jag går till kasernen.