och falska förespeglingar skulle söka skada det, höga kejsarehuset. Jag har tjent vid militären, vid de kejserliga konstaplarne, och den ed, som jag då svor, gäller för hela lifvet, ehuru jag förafskedades. Så, tänker jag, bör det vara, och om alla människor voro som jag, gåfves det blott ett kejsarike, som omfattade hela verlden. — Det är ganska vackert af honom att hysa sådana tänkesätt; men därigenom erfar jag ingentivg bytt. Man bör förutsätta dem hos alla rikets undersåter. — Vidare, till saken! — Ers nåd, jag har kommit på spåren ett skändligt förräderi; men jag vet ej, hvar jag skall börja eller huru jag skall lägga mina ord, på det de ej må misshaga ers nåd. — Tala han rätt och slätt, som orden komma honom i munnen. — I Guds namn vill jag då försöka det. — Ers nåd, jag har länge bemärkt, att min herre ville gifva mig ett updrag, som medförde fara, ty några gånger visade han mig nåden att tilltala mig och säga, att om han kunde lita på min trohet, skulle han göra min lycka. Och en dag (det var en fredag) kallades jag till herr sekreteraren, hvilken öppet frågade mig, om jag ville göra mitt herrskap en god tjenst, — Gerna, svarade jag, om det blott går an.