— Sä förbluffad och dum han står där och gnuggar ögonen! ropade han vresigt åt sia hofmästare, hvilken ordnade föremålen på skrifbordet. Hvad gagua mig nu hans gråtminer! Han skulle gifvit kättre akt på Hektor och inte låtit honom, som nu skett springa fritt omkring ej endast i huset, utan äfven på gatan! — I dag såväl som i går, svarade Riemer har den olycklige tillbragt hela dygnet iuom hus. Han var ännu i går så glad, då herr majoren rorde sig med honom. — Uvarför lät han främmade folk leka med Hektor? Har jag ej förbjudit honom det? March ut! Tjugu miauter sednare infann Riemer sig åter hos fursten och anmälde ofvannämde person. Statskansleren var ej vid lynue att gifva tjenaren audiens; men då hofmästaren berättade, att nu anmälde sagt sig hafva något särdeles vigtigt att meddela den nådige herrn, tillät Kaunitz, att han skulle få företräde. Hecht, samme man, som läsaren Sett först i egenskap af konstapelkorpral och sedan såsom tobaksupsyningsman, framträdde till diplomaten. — Hvad vill han mig? frågade farsten kallt mannen i betjentrocken. — Ers nåd, svarade han. Jag är ers nåds ödmjukaste tjenare, och har ingen annan önskan än att tjena ers nåd. — Han skall tjena den hvars rock han bär, sade fursten. — Ers nåd, jag ämnar ej förråda min herre, så framt han ej genom lögn, bedrägeri och