Statsrådet Bergström anlände bit till staden i torsdags morgse och war samma dag af ettan: tal stadsbor inbjuden på middag å Tivoli. Den bewiftades af omkring ett trettiotal personer och lär ha warit öfwerwägande angenäm. Wid de serten öpnades raden af tal med en af v. härads höfding Sw. af Sandeberg föreflagen famt af kongl salut oc folksången beledsagad fkål för landets fader; hwarefter rektor Berggren talade för statsrådet Bergström och dr Sew. Axell för öf werste Beijer. Hr Bergström swarade med en stål för Sundswall och dess framgång. Efter middagen företogs på järnwägen utfärd till Nedansjö, hwarest ett kort uppehäll gjordes för beseende af de storartade arbetena därstädes. J går förmiddag gjordes med grofh. N. Iitströms ångbåt Mon en utfärd uppåt Alnöfun: det. Middag intogs hos rektor Berggren och mid 7-tiden på aftonen reste hr Bergström med Nord stjernan till Hernösand för att därifrån fortsätta färden till Sollefteå. Teater. Onsdagens föreställning beredde allmänheten ett werkligt och sällsynt oblandadt nöje. Wisferligen kan ej nekas och bör — till gagnelig efterrättelse för Her direktörer — måhända ej döljag, att det gynnsamma intrycket stördes af första aktens långträdiga början, där författarens sätt att göra ästådaren hemmastadd med ställningar och förhållanden måste anses misslyckadt. Ej min: dre att beklaga woro de i andra akten förekom: mande klumpiga försöken att ställa till någon, för författarens inre syn hägrande, men för åffådaren ej fattlig, öfwerdådig rolighet med de enformiga, nästan till outhärdlighet idisslade historierna med hindren för en af kommerserådets middagsmåltider. Lafsedt detta oc den till odräglighet fökta luftig: het, hwarmed författaren bemödat fig att pryda den pratsamme Snackes rol är stycket framstående genom mycken fyndighet och kvickhet i dialog såwäl som i anordningen af konflikterna och genom en förtjenstfull rörlighet i handlingen samt wäl wärdt att aktas od ansas och det är äfwen endast därför wi beswärat of med att gifwa de twifwels utan nog sakförståndiga hrr direktörer en liten fingerwisning om den riktning, i hwilken stycket till dess och allmänhetens båtnad borde tuktas. Utförandet war på de flesta händer godt, på alla witnande om aktningswärdt arbete. Där anmärkningar kunna göras, torde de med mesta fog böra riktas mot rolfördelningen mindre mot rolinnehafwarne, hwilka helt säkert lida tillräckligt af mig: heten att hafwa fått en med deras naturs begåfning och arten af deras karaktär aldeles oförenlig upgift. Så wälbehöflig wi än finna den pers misfion, fom direktörerna tagit fig och hwilken torde ej wara mindre önskwärd för dem än för deras fujetter, måste wi dot beklaga att ej hafwa fätt fe hr G. Bergström fom waktmästaren Snacke oc hr Haqwinius som festbestyraren Brimborius. För öfrigt bör det wisserligen gillas att sällstapets yngre medlemmar äfwen få komma fram och nägon gång försöka sina krafter på upgifter, som kunna både pröfwa och öfwa dem. J detta hänseende war of en angenäm öfwerraskning ber redd däruti, att fröknarne Hallin och Frankenfeldt amen i all synnerhet den förstnämnda) fått ingripande od) framstående roller, hwilka de — äfwen antaget att wårt öga bestuckits och wårt omdöme mildrats af deras behagliga och täcka ytre — ut: förde på ett sätt, som wisserligen redan nu kunde lallas framgångsfullt men ännu mera dock war rikt på förhoppningar för framtiden. Fröken Hallin spelade med lif och känsla, lydligt styrda af takt oh fin upfattning. Fröken Frankenfeldt wisade glädjande prof på framsteg, dem hon helt säkert siall öka genom att ännu mera glömma fig själf. Det är förbigående sagt stkada att fröken F. dukat under för frefteljen att mottaga anställning wid kgl. teatern, där hon fom mer att förswinna bland mängden oh möta ännu större swårighet att komma fram. Styckets tredje kvinliga rol, kommerserådinnan Bolzau, gafs fyn