Så tänkte Lachner, och han anlände, fast i sitt beslut, till kasernen i Alserförstaden. Tjugunionde Kapitlet. Det bofstycke, hvarigenom Eachner störtas. Tre timmar innan juden Freiberger afhämtade Lachner ur fru von Pignitzers hus, anmälde Riemer för furst Kaunitz, att en betjent hos franska sändebudet befann sig i förmaket och enträget begärde att få tala med hans höga: nåd. När detta skedde, herrskade sorg och bestörtning i furstens palats, ty hunden Hektor var död. Där låg den med upsväldt underlif färglösa ögon och utsträckta ben orörlig på den elghud, som fursten alla aftoar lät inbära i sin byrå, Kaunitz hans syster ochdotter Helena stodo omkring den aflidne, på det djupaste skakade genom familjens älsklings död. Husets kirurg, som tillkallades, ytrade: Redan innan jag företager dissekeringen, kan jag med bestämdhet försäkra, att hunden ätit något för honom skadligt, som förorsakat hans snabba aflidande. — Ve den, som föröfvat mordet! utropade fursten i raseri. Jag skall veta att taga reda på honom, och jag skall straffa honom, såsom om han tagit lifvet af en medmänniska. Den arme Hektor! han besatt alla prisvärda egenskaper, och hans lif var så mycket dyrbarare som man ej kan trösta sig med att han har en odödlig själ. Kaunitz lät snart därefter bringa sitt skrifbord in i ett rum, som låg i en annan våring, ty han inbillade sig, att rummet var upfyldt med liklukt.