— När man frågar er, hvad som förmått er att raka bort mustascherna, sade Freiberger, så säg att det var major Kaunitz befallning, till hvilken jag fört er på hotellet Ungerska kronan. Han ville öfvertyga sig, om era drag liknade hans egna så mycket, som löjtnant Wandelstern påstår. Och på det han måtte se detta måste ni afraka era mustacher, emot det ni därför fick en dukat till skänks. — Jag tar en vago och far på förband till kasernen, för att ordna era affärer hos kaptenen. Kom snart efter och lyd furstens befallning; Annars är ni förlorad. Freiberger oeh hans unga slägtinge satte sig med dessa ord i vagnen och körde bort. Lachner kvarstod bedröfvad. Alt är försvunnet, tänkte han, — anseende. prakt och herrlighet, och jag medför till kasernen. ej mer än ett minne. som gör mig tokig. — Emilie! — Gud vet hvarföre; men jag kan ej hängifva mig åt den tanken, att furstens tacksamhey skall rycka mig från den krets, som jag nu tillhörer. Jordens stora bruka lätt förglömma gjorda tjenster, och det sätt, på hvilket jag återsändes, bevisar, att man inte är särdeles belåten med mig. — Emilie! — Jag skall författa en nådeansökan; det skall lyckas mig att egenhändigt öfverlemna den åt statskansleren, och det kan hända, att jag för min tjeustgöring utom kompagniet erhåller goda drickspenningar, karske till och med blifver korporal. — Epmilie! (Forts.)