Te, i JAtenl, 19 höonom alage wål att dj: werwaka illasinnade människors ätgöranden, men ej en wiss behornad potentats. En listig och bes hjärtad kvinna föresatte sig nu att göra ett slut på historien. Hon fattade en förmiddag pofto innanför tamburdörren, i afwaktan på spöket; bäst det war klang klockan som wanligt. Wår fröken rusade ut i förstugan och tom jusl lagom för att få fe flifen af en klädniug försfwinna genom den midt emot liggande dörren till köket. Lösningen på gåtan war funnen: en 14:årig flicka, fom hade tillfällig anställning hos den hemsökta familjen, hade fallit på den iden att skrämma just den perjon, fom uptädte sammanhanget. Då förföfet att spela spöke lyckades få förträffliat, om än ej med hänsyn till den person, det närmast affåg, fann Hidan sadant behag i fin rol, att hon ej kunde förmå fig att afftå från ofoget. Hon förstod på samma gäng så wäl att spela förskrämd, att inga misstankar ölo på henne, fom man twärom ansåg wara förföljd af den onde anden; ty då hon bytte lägerstad, följde det bullrande spöket efter. Bland de utwägar, hon begagnade för att åftadkomma owäsen, war en att krypa ned uti en tom wedlår i tambureu och sparka mot lårens wäggar. Det märkvärdiga i saken är, att spöket få länge funnat undgå att uptädas; men förklaringen här: öfwer får naturligtwis sökas i opraktiska åtgärder till ofogets hämmande, hwilka äter ledt till uphof från den fasta tron, att andra än mänskliga matter drifwit sitt spel i det en gång som hemwist för det betecknade huset. Sanningen likmätigt må tilläggas, att ide alla husets inwänare tagit den nu wunna lösningen på gåtan för god, utan äro fullt öfwertygade om, att owäsendet endast til en del får skrifwas på den okynniga flickans räkning. Såsom paralell till den här ofwan berättade spöthistorien och till upbyggelje för dem, fom til äfwentyrs tyda om sädana, må anföras en lif nande händelse, fom här tildrog fig närmare 150 år tillbaka i tiden, eller noga räknadt i desember månad år 1731. Stådeplatfen war denna gång ett wid Luntmakaregatan å Norr beläget hus, fom egdes af en slagtare wid namn Olof Berg. En wacker dag wid ofwan sagda tidpunkt öfwerraftades den hederwärde hr Berg od) hans familj på ett högst obehagligt sätt af att fe fina husgerådssaker med buller och bång af osynliga händer fastas fram och till baka i rummen. Både prest oh klockare tillkallades för att taga bugt på den Ieda djefwulen, men han lät fig ide befomma, utan fom fortfarande ett så faligt larm och buller å stad, att den stackars husegaren med familj måfte flytta ur fitt hus för att få husfred. Efter ett par weckors förlopp tröttnade imellertid den fpö kande på leken; owäsendet afstannade plötsligt och slagtaren kunde i lugn och ro äta julgröten i sitt eget hus. En samtida antecknare förmäler, det hundradetals människor dag och natt woro förjame lade i och utomkring huset för att åhöra bullret hwars werkliga orsak man icke synes ha lyckats utforska; men jag antager, att hon läg lika nära till hands som wid spökeriet i n:r 00 aatan juni månad anno 1874. En mygdet hemskare ipötkhi: storia från den gamla goda tiden — men nög med spökeri för i dag; jag spar henne till en annan gång. Rochefort har åter, fom wi nämt, utsändt ert nummer af fin lyfta. Ett utdrag däraf torde funna läsas och wi meddela där för efter G. H. o. S T. följande: Republiken war i fara. Däri låg berättigandet uti rörelsen af den 18:de mars. War den oc ej rättmätig, få war den oc oundwiflig och på wisst sätt nödwändig efter de monarkista tendenser, fom nationalförsamlingen lagt i dagen bland annat genom det emottagande deputeranden Baribaldi rönte. Det war Paris befolkning, fom insåg, att republiken war i fara. Jag trodde mig göra rätt, säger R., i att innesluta mig i Paris, fom walt mig til fin representant, en post, hwilken jag moralislt fortfor att utöfwa äfwen efter det att nationalförsamlingen afskedat mig. Jag gaf i min tidning råd, icke till kommunen som troligen ej stulle hafwa följt dem, men till Paris befolkning, fom kände mig och hade bewarat något förtroende för mig. Hade alla Paris representanter gjort fom jag; afreft från Versailles til Paris för att lugna folfet, slulle hela striden fått ett annat utseende och demokratien ide ha förlorat 35,000 af fina bäfta fämpar, dödade i republikens namn af dem, fom nu ej dölja fina monarkiska drömmar. Men, hurn slulle jag funna hindra något, jag ensam midt i förbittringen i en bombarderad stad? Så länge ännu dödsstraff finnas är utförandet af några nödwändt såsom mot Marimilian, denne maktens Focrisje, mot Bazaine, denne swarte slurk-. Jag mäste ide desto mindre beklaga de exekutioner, fom fördunklade de sista dagarnes ära för kommunen. Jag gör det ur politist oh humanistist synpunkt. Men fan man undra på om de besegrade — bombarderade, flagtade mitraljerade — ide wisade större kallblodighet än segrarne? Dock, republikanerne äro män af grundfatser icke