Sundsvalls tidning – 4 juli 1874, sida 2

— Jag skyndar, sade Riemer. Tillfället är gynnsamt, så att jag obemärkt kan aflägsna mig. Om en stund är jag tillbaka igen. — Jag önskar er lycka! — Och god betalning? De båda skälmerna lemnade hvarandra. Tjuguåttonde Kapitlet. Ovädret bryter löst. Klockan nio om morgonen den följande dagen begaf Lachner sig åter till generalarrendatorskans boning. Där fick han höra, att han ännu sof, och att ännu ingen förändring blifvit vidtagen i salongen. — Kan jag emellertid få tillträde till salongen, eller det med gobilinstapeter försedda rummet näst intill? — Till ingenting, svarade kammarjungfrun ty fru generalskan tillsluter altid själf, innan bon går till hvila, alla rummen i våningen. — När brukar hon stiga upp? — Efter en aftonunderhållning aldrig före klockan 11; men ingen får då tala vid henne före middagen. Utan att hafva upnått sin afsigt aflägsnade Lachner sig. Han spatserade omkring istaden, inträdde uti ett kaffehus, läste tidningarne och återvände därpå till Singerstrasse, för att söka åtkomma de papper, som skulle lyckliggöra hans hjärtas dam. Klädd i en retande morgondrägt. emottog fru von Pignitzer honom med en ömhet, som om han varit hennes trolofvade fästmau, och berömde den stora ifver han visade, för att göra henne en glädje.