Sundsvalls tidning – 4 juli 1874, sida 2

— Och ej ens jag får besöka er? — Nådig fru, i en blommande rosengård försökte jag en gång att åstadkomma en politisk skapelse; men det lyckades mig icke, ty skönheten omkriog mig fjättrade min ande och förlamade min fantasi. På samma sätt skulle det gå mig, om jag nödgades skåda Era herrliga ögon, under det jag skall utkasta planen. — Ni är en stor smickrare. Men på det ni må se, huru lydig jag är, skall jag aflägsna mig och ej återkomma, fö.r än ni tillåter det. — Herr Baron, ropade Siegmund, som kom instörtade med andan i halsen, någon väntar er hemma och bad mig hämta er tillbaka. — Hvem? frågade den oangenämt öfverraskade grenadieren. — Jag vet ej, hura den nådige herrn heter? Men herr baronen känner honom mycket väl. Herr baronens vagn står utanför och väntar. — Jag inser, hvad det är fråga om, sade Lachner, till hälften för sig själf. Därpå vände han sig till generalarrendatorskan med de orden: — Ursäkta, nådig fru, att jag på en kort stund aflägsnar mig. Jag skall under min frånvaro söka reda på en skicklig bygnadskonstnär, som vi här behöfva. Kära herr major, svarade hon, ni är själfva godheten. Jag hoppas rätt snart få återse er. — Helt säkert min nådiga. (Eorts.)