millioner kr. De härflyta till wor. rofessor Ängströms graf ut serser i norrländsta nationens na Han gid ur låga kojan Till lifwets bragder ut, Oh steg mot ärans branter, Där han stod högt till slut. Men ständigt war hans boning Ett flitens låga tjäll: Han satt där, wan wid mödan, Jutill fin lefnads kväll. Bland dagens larm hans tunga Ej talte många ord. Högt gingo dod hans tankar Jnwid hans arbets bord. Mot tingens lagar trängde De fram med tyfta fjät, Od) fångade de gömda Med sina siffrors nät. Hwad andra dunkelt anat Han knöt till sammanhand. Och solens ljus att bikta Sin hemlighet han twang; Hwad i hans spegel strålen Men duntla tedken skref, Det sör hans slarpa öga En sattad mening blef. Den wises sanna ära Ej kläds i jordiff glans, Wi länge knappast wisste, Att i hans tjäll hon sans. Hans namn wi hade blandat Med andras; tyst det smög Sig bort, och lagerblandadt Till bats till oss det flög, O, det är stort att offra Sig själf för helig pligt, Att wäga lifwets gerning Med mödans tunga wigt, Till slut en fångst att fånga J flitigt knutna garn, Och taga wertldens hyllning Så ödmjut som ett barn. Med öswad hand du träde, Med renad håg odjå, Om du will tyda gåtan, Som mänstor grubbla på. — Men om ditt lij du gåjwe Blott för en enda jlik, Som lysts af dunkla slöjau, Du wore honom lik. At sanningen det bygges Ett tempel hwarf för hwarf; Af flydda slägten alla Wi sått wårt rika arf. Ju till de store döde Han gått och lemnat sitt, — En frukt af klara tankar; — Så tag det; — det är ditt. — Tag af hans födoämne En sporre för ditt tall! War trogen som han war det, Till dess din dag är all! Och om du winner ära, Dig kläd i ödmjukhet! OÖch, wet du mydet, lär dig, Att dod du litet met! Men tag hand namn, det ädla, Och strif det upp i glans På wåra minnens säste Bland stjärnors ljusa krans. Han är det wärd, den gångne, Han sylt sitt wärf på jord, Och med sin gerning fångat En ära åt wår Nord. Ej blott en krans af lager På grafwen lägges ned, Af wäna blomster knuten En annan följer med. Ur trogna ögon faller Nu bittra tårars regn på sköflad huslig lyda, På brustet faders hägn. De wexla lifwets stunder, Hwad knutits löses opp; Godt är att stadigt fästa Wid Gud fitt bäfta hopp. Men godt är dod att ega Ett minne ljust och klart Och wid det minnet glädjas Jnunder tidens fart.