Sundsvalls tidning – 2 juli 1874, sida 2

Sundsvall d. 2 Juli. Nya frågor stå ständigt på dagordningen oc utredas äfwen småningom alt efter fom de hinna att mogna för medwetandet. Bland den är nu en fom omhandlas wid storartade sammanträden i utlandet oc. äfwen hos of genomgår tidnings: pressen samt föranleder till att egna några ord åt döden, eller åt hwad derefter månde blifwa, ej med den odödliga delen af menniskan, utan med den liflösa kroppen. De gamle plägade fom wi wäl. weta bränna sina döde, och nu börjar man åter arbeta på ett återinförande af detta bruk. I Hsterrike och Tyskland har man nu ftorartade sammanträden för att öfwerenskomma om och utleta bästa sättet att omintetgöra den liflösa stofthyddan enär man kommit till den slutsats, att begrafning af densamma eller rättare nedmyllande deraf ej är det lämpligaste. J sanning är och tan: fen på förruttnelseprocessen afstywärd och man må huru mycket som helst ffämta öfwer försöket att införa det gamla bruket, i hwarje fall torde doc likjörbränningen och förwarandet af den hädan gångnes aska wara både wadrare och för efter lefwande helsosammare. Wi wilja ur Arbetares bladet sitera några ord som yttrades i denna fråga i en ftröffvift för 40 år sedan, ehuru de då, jåfom mängenstädes tywärr ännu, ansågos för galenskap och kätteri. Jag tänker, säges det i denna slrift,med saknad på bränäldern och önskar att wi ännu lefde i den. Det war en härlig sed att åt elden, all renings sinnebild, öfwerlemna de sista var lefworna; och det wisade långt mera ömhet, kärlek och tillgifwenhet att i urnan förwara det före brända stoftet än att utkasta kroppen till föda åt maskarne och gifwa den till spillo åt den ohyggligaste af alla förwandlingar, förruttnelsen. Med fasa och afsty måste jag slita mig derifrån, då jag tänker på, att i det ögonblick jag omlindar korset med friska blommar, dem jag wattnar med mina tårar, hålla maffarne gästabud derunder på den älstade händangångnes kvarlefwor. De gnaga på den find jag nyss fåg blomstrande; de gräfwa lig bo i de ögon hwarur kärlekens glans nyss lyste mig till mötes: de kräla på de läppar dem jag öfwerhöljde med brännande kyssar, på den barm som swälde af ungdom och wållust, på den hand jag så ömt tryckte mellan mina; ja, de äta sig ända in i detta hjerta, som nyss war kärlekens och dygdens stönasie boning. Ack, hwarför bränna wi ej de wåras lik! . Ofwanstående yttrande är i sanning uttömmande i ämnet, dock gifwes ännu ett skäl för införandet af det gamla bruket nämligen att man ej då rifterade att öfwerlemna slendöda åt jordens fföte, A är den mest sönderslitande och gräsliga tanke. D —