Sundsvalls tidning – 30 juni 1874, sida 2

— Jag tackar, fru generalskan och intendentskan; men det är bög tid att bryta upp. — Ni har rätt. Vi måste tänka på sömnen och vara utvilda, när arbetet börja härr i morgon. God natt då, mina berrar! Ferrari stod orörlig med dold harm. Hans händer knötos, och hans briunande, på värdianan riktade. blick uttryckte vrede och förebråelse. Af sångarens minspel såg fru von Pignitzer, att svartsjukan rasade inom honom. Hon trodde sig böra lugna honom genom att lyfta pekfingret till pannan och antaga en leende min hvilken skulle säga honom, att han var narraktig, om han tänkte något ondt om henne. Men då Ferrari ännu ej gjorde min af att gå sin väg, ropade hon åt betjenten och befalde honom att hämta herrarnes hattar och kappor. Den tjenstfärdige tjenaren hängde kappan kring tenoristens axlar och räckte honom hans batt. Han måste därför bestämma sig för att gå, eller och kompromittera sig själf och fru von Pignitzer. Han valde det förra; men då han jämte grenadieren steg ut för trappan, mumlade han för sig själf halfhöga förbannelser, hvilka lika litet undgingo följeslagaren, som förut de mellan arrendatorskan och den svartsjuke vexlade blickarne. — Vill vi mig något? frågade Lachner Italienaren. — Uvad jag vilja? Ferrari skrattade af vrede Men erre, tillade han, en af oss två måste dö! — Möjligt, hånade grenadieren. — Ni älska signoran? — Mycket. — Jag älska enne äfven.