råtten och icke kunna finna ett dylikt berättigadt så länge ej blifwit ädagalagdt, att afwerkningen i norrland werkeligen satte landets bestånd i fara, — en framställning fom strider emot hwad fonmungens befallningshafwande i bägge de nordligaste länen i offentliga skrifwelser till regeringen anmält och talarens egen erfarenhet inom fin hemort omilkorligen bort säga honom, då man ej behöfwer färdas längre än ifrån Hudikswall till Enängers för fornlemningar bibehållna gamla kyrka, för att ögat skall motas af de förr utaf wacker ungskog beklädda höjdernas nu warande förwandling till stenswedjor; — men äfwen representanten för nedra landet inom Södra Ångermanland war af jamma tanke, blundande för de förhållanden wederbörande myndigheter och riksdagsmedlemmarne från ofwan nämde twänne län behjärtansfullt up: lyst och af de sednare nu åberopades, famt ifrågasatte tillika: hwad nytta den författning kunde anses hafwa medfört som wid förra riksdagen ges nomdrefs till förment skydd för Lappmarksskogarne då, densamma oaktadt, sådan klagan öfwer miss hushållning med skogen i nordligaste orterna hwarom twistades ide desto mindre förspordes? Härå stedde wäl den tillrättawisning från en skogskomiteens närwarande ledamot, fom i almänhet upträdt säsom målsman för de nordlige orterne: att den äberopade författningen icke kunde beröra de trakter hwarom nu war fråga, ty den afsåg endast skogsomrädet ofwanför lappmarfsgränsen men närwarande lagstiftningsförslag rörde nedanför liggande upland och tuftitvädan. hwar: eft ungskogens ohejdade afwerkning fedan den äldre redan blifwit medtagen, menligt inwerkade på hem: manens framtida beftånd: men öfrige reprefentanter för Gefleborgs och WefterNorrlands län lem nade genom fin tyftnad fine nordligare grannar åt sitt öde ehuru hwad åtminstone det sednare angår, flere af dem eller Ångermanlands nogfamt känna huru den tillwäxande stogen blifwit inom deras stads och ådalstrakter redan utaf främmande nationaliteter säsom isynnerhet norsk, men oc holländsk, tysk och dansk härledning till någon del angripen och exemplet följts af inflyttade från inrikes orter, där skogsförödelse långt för detta gjort sig känd, men hwaraf å den förnämligaste mellankommen, skogslag häjdat fortsättningen. Då emot Ängermanlands och Medelpads samt nedanför warande representanters sälunda wisade likgiltighet, den omtwistade lagstiftningen för Norr botten, hwars egen stadsrepresentant, äfven tillhörande de förre, ide ytrade fig, det oaktadt, wid därpå skedd omröstning, lyckades winna pluvalites tens i Kammaren bifall; upstod fortfarande frid mot def tillängning äfwen för andre norrländfka län, hwilken hade till följd, att den rikodagsman för Westerbotten som ifrigast och med öfmertygelsens wärma sökte beswara detta läns billiga anz språk, sasom enahanda med Norrbottens, föreflog en inskränkning i berörde öpna ftående lagstiftning för öfriga Norrland till endast, att gälla för Me sterbotten i likhet med en inom Utskottet warande reservation, hwilken vise talmannen på det högsta förordade. Dock äfwen denna anspräkslösa fråga, hwilken kunde tyckas icke hafwa något inflytande på nedanför warande bebyggare, wille ej, af förut wa: rande opponenter bland dem, medgifwas jämte det deras öfrige riksdagsmedlemmar iakttogo fortiarande tystnad med undantag af den mera oparti: ste representanten för Sundswall oh Östersund, hwilken förordade ifrägawarande undantagslag för Westerbotten, utan att dess egen stads representant lät sig afhöra, desto förunderligare som han fun: nat med fin kraftiga stämma framhälla ortens behof och därom då nyligen skett påminnelfe enär, enliat tidningsnotis från Umeå, wid kretsmöte därstädes af ledamöter i Sällskapet för Norrlands mwäl, frågan: om hwad fom borde iakttagas för befordrande af en riktig skogskultur, förklarats icke funna föranleda till någon diskusion då man där ej fände till annat än ifogsförödeljer. Och wid slutlig omröstning underkändes säledes denna för nämda orts wäl behöfliga lagstiftning och på samma gång äfwen för återstående norrländska orter. Huru nu kunna förklara en sådan utgång an: norledes, än att stadsmannaintresset och affärs. männen, hwarmed de nära befrydade fågwerfsintressenterne göra gemensam sak, då äfwen de mins sta dimensioner nu mera försågas funna od äro afsättningsbara, torde wilja hafwa i det längsta ungskogen öppen för sine spekulationer medan den räcker och sålunda måste landtmännen fortfarande blott ställas för de frestelser hwilka penningen i köpmannens händer altid på dem utöfwar till bortslutande af deras behöfliga skogstillgångar, så länge ej staden genom en wiss lagsliftning förhindrar de förre att medwerka till eget obeftånd od) landets framtida fördärf. SannsknIdia narrläntina