annan almän högtid, kan få höra hela den stora almänheten enstämmigt sjunga: ÅJa vi elsker dette Landet, Hvor herligt er mit Födeland,Blandt alle Lande i Öst og Beft, m. fl., eler särfkilda feltfväden, strifna på dylika melodier, fom äro allbefanta. Hos of har det kommit därhän, att mid åtfrilliga högtidliga tillfällen folksängen upspelas oc almänheteten reser sig upp för att sälunda tyst instämma, men ingen öpnar sin mun, så wida man icke har någon särslildt bestälda sångare tillstädes. Ja, man får till och med wara witne till den i sanning kuriösa karrikatyren på folklic festsång, att då af en eller annan anledning 2jolllangenkall upstämmas i kgl. teatern salong, de af teaterns sängare, fom finnas tillstädes, i Haft få fynda fram på scenen och få nära intill den nedsläppta ridån fom möjligt, för att sjunga på publikens wägnar. Publiken ftår stum och högtidligt menande, och har till den grad want fig ifrån att fjunga, att om någon wärkligen höjer fin stämma det nästan betraktas med undran, såsom more det ftridande mot comme il faut. Då jag ofta har tillfälle att wara tiljammans med litterärt bildade utländingar, fom hedra wår hufwudstad, har jag mer än en gång hört dem uttala sin förwåning öfwer denna egendomlighet. Man har frågat mig: Hafwen I ide någon nationalsång, fom sjunges af alla? och jag har, ehuru med ledsnad och förs lägenhet, måst swara: nej! mi äro mycket mufifaliska, och ni fan på hwarjehanda mnfiktilftälningar få höra förträfflig kvartettsång; men den fwensla almänheten kan icke od) gitter ide sjunga. Ja, det ligger werkligen ingen öfwerdrift däri, om jag fäger, att den enda enftämmiga fällffapsoch festsång, fom man numera fan få höra hos of, är: Halfwan går! fjung hopp fallerall, rallara!hwarmedelst herrarne i wäldig chorus ge luft ät entusiasmen öfwer det wäl anordnade bränmwinsbordet. Till oh med i kyrkorna är det ju fälfynt att få höra någon sådan menighetssång, fom den protestantista ritualen afser. Orgeln får, i stället för att wara blott en ledare af fången, ensam ups bära melodien. Ja, man har ju oc hört talas om en begynnelse till anordnande af kvartettkörer på orgelläktaren, få att församlingen als icke skall behöfwa göra fig beswär, utan med godt samwete fan förhålla fig fullkomligt passiv. Man brukar säga, att det bäfta är til fiende til det goda. Man lägger få myden och uteflutande wigt på sången säsom en fulländad mufikprestation, att man aldeles förbifer dess poetiska och foltliga betydelse och låter den dö utlhosmasfan af folket. Den ensiämmiga fången undantränges helt och hållet af kvartettsängen, och denna börjar både i komposition och utförande alt mer äflas att antaga de för konserten lämpligaste egens skaperna. Studentsången har länge utgjort ett glädjeämne och en tröst för dem, fom önska att fången skall ha, ej ensamt estetist, utan en wäckande och na: tionel betydelse. Men äfwen den har genom det myckna konserterandet börjat i någon mån antaga en alt för stark konsertnatur. Hwad fom är det utmärkande och karakteristiska för den fwenffa ftudentfången och fom i mycket hög grad farakteriferede Upsalasången för ett fjärdedels århundrade sedan under den ädle, känslige, djupt poetifte, i förtid bortgånge Ossar Meijerberas ledning, war utom dess helt och hållet fosterländska och nordiska karakter, den egenheten att sångarne senterade och uttryckte det poetiska innehållet samt att, på fam ma gång de förwärwat nödig teknisk färdighet oc disciplin, de sjöngo friskt, med en wiss öfmerfwalans de ungdomskraft, af hjärtans luft. Under den konsertperiod, fom sedermera inträdt och fom utan twifwel har sitt goda med fig, ha dot Helt naturligt wissa förändringar inträdt. Den tekniska sulländningen och den, om jag så fär kalla det, artistiska disciplinen har blifwit öfwerwäganee. Man tycker sig stundom både se och höra taktpinnen, och man får under stundom höra ett pianissimo af den ytterligaste finhet efterföljas af ett fortissimo få öfwerwäldigande stark, att man häpnar När man ger många konserter är det naturligt att man ser sig om, för att variera sitt program och så fär man ett antal främmande, i sig själfwa wackra stycken af Abt, Kiden, Verhust o. s. w. då det är mera sällsynt att få några af de gamla sköna sångerna af DHeffner, Beijer, Nordblom m fl. hwilka aldrig föräldras, och hwilka man skulle önska så populariserade, att de kunde sjungas af alla. Och när swenska folkwisor wid ett fådant tillfälle sjunnas, äro de ej fällan få konstmessigt ati at en och försedda med en få präktik utyrsel, att man intages af beundran od förtjusning, men ändock känner liksom en wiss förlägenbet på den enkla folkwisans wägnar. De wackra swenska kvartettsånger, fom på senaste tiden blifmit komponerade med särskildt afseende på ftudentfången, ha också i det hela en grann utstyrsel och ega få uteslutande kvartettkarakter, att de ej funna sjungas enstämmigt och i egenskap af melodier bli wärklig folklig egendom, Stå stark, du ljusets rid darmwaft, Fribet bor i norden, Säg mig ditt As Asa da 244. 7