Om den folkliga sången i wårt land. J ett tal, som doktor Aug. Sohlman för någon tid sedan höll wid en i Stockholm gifwen fest för fru Magdalena Thoresen och herr O. Arvesen, yttrade han bland annat följande anmärfningswärda ord: Wi swenskar ha namn för att mwara en af mwerldens mest musikaliska nationer. Wi drifwa ju ocså musiken såsom konst och såsom estetisk njutning ganska högt. Wi exportera en och annan Jenny Lind eller Christina Nilsson; wi upsätta stora operor på ett mycket glänsande sätt; wi slicka ut fruntimmerskvartetter, som wäcka förwåning och samla guld. Men hwad bethydelse har alt detta för wårt nationella lif? Hwad båtnad har den folkliga odlingen af dessa företelser, ifall det wisar sig, att konstsången, i stället för att ge stöd och kraft och lyftning åt den folkliga sången, alldeles dödar densamma, om folkwisan helt och hället har dött bort och ingenting annat (om icke på sin höjd råa karrikatyrmessiga slagdängor) kommer i stället, om folket efter hand blir stumt oh tonlöst fåfom i Jöteuheim? Kvartettsången är utan twifwel någonting wackert oc förträffligt, och det är sakerligen godt, om den öfwas i få widsträckta kretfar fom möjligt. Men det är dock i sanning obotlig skada, om den Helt och hållet undantränger den enstämmiga fången. Och det synes mig, fom hade man hunnit ett godt stycke på wäg till detta mål. Öfweralt annorstädes, äfven hos folk, fom ide betraktas såsom sängrika och musikaliskt begåfwade, hörer sången owilkorligen med till hwarje större eller mindre sestligt samkväm. Man skrifwer en eller flere festsånger til allmänt kända melodier, och hwilka därföre alla i festen deltagande fame drägtigt och enstämmigt funna sjunga. Hos of kommer numera nästan aldrig något sädant i fråga, och det af det enkla skäl, att det hunnit så långt, att det icke finnes någom melodi, som allmänheten kan sjunga. J stället har det blifwit bruk, att wid sådana tillfällen någon poet stiger upp och med sitt manuskript i hand deklamerar en för tillfället författad feftfång. Lydas man genom färffilda bemödanden anskaffa eller bland de närmar rande för tillfället anordna en sängkvartett, få siunger denna hwad som tillfälligtwis finnes på dess repertoar, och deribland då ej sällan åtskilligt, som står i förhållande till samkvämets karakter och stämningen för tillfället fom Gudsfred till Yrskaft. Sången betraktas då endast såsom att litet musikalistt intermezzo, utan betydelse i och för fig och utan sammanhang med det hela. Ett witnesbörd därom, huru man betraktar fången endaft som en mufifalift prestation, och aldeles förbifer det poetiska innehållet samt sambandet och mwerel: werkan emellan ton och ord, är bland annat, att bherrar sångare oftast ide känna til mer än en vers, den de för bättre minnes och ftörre npbygs gelses stull fjunga om 2 a 3 gånger. Jag erinrar mig tillfälligtwis i detta ögonblick en mycket glänsande och storartad fest, den som Stockholms stad förlidet år med anledning af frös ningen gaf å börsen för den kungliga familjen, och wid hwilken en stor mängd framftående främlingar från olika länder war tillstädes. Det är sannt, att den för detta tillfälle strifna festsången ide deklamerades; den sjöngs werkligen af en fvartettför, fom i oh för fig war ganska god, men alt för liten, för att taga fig synnerligt ut iden stora samlingen, od) för att fången sfulle funna ha en werkligt festlig och imponerande karakter. Supes randet wid denna fest sledde i twå afdelningar: den kungliga familjen och hozoratiores uppe i den egentliga festwåningen, de öfrige i nedre börssalen. Men wid erhållen signal lemnade herrar sångare plötsligen måltiden därnere, för att bege sig dit upp, ty man stulle därofwan dricka konungens och drottningens släl, och sängarne skulle från ett hörn of falen affjunga folffången. Jag anser detta såsom betecknande för det nu warande förhållandet hos of. I alla andra länber finnes det några nationella fånger, hwilka ord och melodier äro lända af almänheten och hwilka funna upstämmas af alla. Hwarje fransman kan