Kastwindar oh oerhörd torka i skogsmarken. Ännu inga bygnader antända men flere i stor fara. Kan man ide blifwa herre öfwer elden i dag, finnes kn appast någon gräns för förödeljenz Stor brist på manskap. En middagsmåltid i Lappland skildras i ett bref till Norrb. Kur. sålunda: Första rätten, stekt lar med potatis, framsattes och med hungriga ögon flufade jag den, under det en dugtig portion lades på tallriken. Jag Höll just på att hålla ett riktigt loftal öfwer den utmärkt feta och delikata lappmarksfisten, då förjta munsbiten togs, men — orden fastnade mig i halsen, — laxen war saltad och det till den grad, att blemmor slogo upp i gam och på tunga wid för tärandet. Sannolikt hade gumman hört omtalas, att man i lappmarken brukar serveras med skämd fist och welat med grundlig sälta bota belackarne för surfisten. Swetten lackade mig ur pannan under det jag gjorde slut på portionen. Sedan den persen war till ända, inbars en foppitål, hwars ur gumman öste för mig en rägad tallrik Innes hållet befans wara s. å. wattsoppa, fom wisferligen wäl gjorde skäl för förra delen af namnet, men däremot icke ett spår aj den senare delen, ty det war icke soppa, utan gröt, en geleartad massa af matten, ättifa och potatismjöl med rikligen inblandade russin, swiskon och halfkokta risgryn. Denna röra skulle jag nu förtära; jag hade fans nerligen räkat i en werklig klämma: swårt war att göra den wälwilliga gumman misslynt genom att försmå hennes anrättning, ide mindre swärt tycktes mig wara att nä botten på tallriken. Om jag ändå hade lyckats att hitta på någon anled ning att sända gumman uv rummet eller åtmins stone titta ut genom fönstret, få skulle jag nog fmusslat tillbaka en del af soppan. Förgäfwes an strängde jag min hjärna, — intet lydligt påhitt — jag målte flutligen gripa werket an, men för att göra pinan så fort, som möjligt, började jag äta med synnerlig ifwer. F—n hwad det måtte smaka dig, tänkte wist gumman, der hon satt och med oafwånda blickar följde mina snabba skedtag, och hon gjorde därför stora ögon, då hon mottog min wägran att äta mera af soppan. Jag be redde mig just att uppstiga från bordet, då en ny rätt inbars; med fragande blickar mönstrade jag den swartröda massan i en karott, som nu räcktes mig; ingen tid till langwarig undersökning gafs dock, jag mäste lägga för mig, gjorde ett försök — nej, det wille ej lydas, nå få, spotta i händren od) tag bättre tag!, mumlade jag för mig fjälf, under de förnyade försöken att lösgöra en bit från den fega anrättningen. När grädda äfwen fram sattes, infåg jag, att rätten stulle föreställa kräm, och har du sett guttaperka, färdig att deraf bereda galoscher, då fan du göra dig ett begrepp om fear beten hos den kramen. För att förpassa de fega bitar, som jag lyckats lösgöra, till wederbörlig ort, måste jag göra såsom hönsea då de swälja en mets maft eller något annat motretigt föremål nämlis gen höja på hufwudet, sträcka På halsen oc anstränga swäljmusklerna alt hwad iygena höllo. Middagen tog ändteligen ett slut och med några koppar godt kaffe sköljdes han ned. Man och hustru lefvande brända för kätteri. Från staden Mejico meddelas följande ohyg: liga nyhet: Senor Castilla, borgmästare i Jacopo, staten Sinaloa, har till landshöfdingen inberät: tat, att han den 4 sistlidne april häktat, dömt och lätit lefwande bränna Jore Maxia Bonilla och hans hustru Diega för hexeri, sedan genom bewis ädagalagts att de förhexat en wiss Silvestere Baz carias. Dagen före afrättningen hade medborgar ren Porras, säsom ett ytterligare bewis på de dömdes brottslighet, förmått Zacarias att ned: swålja tre droppar wigwatten, hwarpå denne up: kräktes några tygbitar och härwippor. Huru stor är ide ännu widsepelsen. Schahen af Persien, fom under fin europeis ffa resa sades hufwudsakligen ha fäst fig wid tre saker, som han också slulle ha beslutat införa i sitt eget land, nämligen guillotinen, galgen oh en balettkär, synes twärtom ha fett med temligen klara ögon. Han drager till fig dugliga polt: finansod andra män för att bilda en ordnad förwaltning m. m. Från ufander