Sundsvalls tidning – 9 juni 1874, sida 3

Fan utlandct. Frankrike. Figaro, Mac Mahons älsklings blad, innehåller åter liksom många gånger förut en upsats, däri bladet upmanar till ett statsrecd wåldseatgärder, i fall nationalförjamlingen bejlu: tar uplösa fig och de nya walen lägga Franfkrik i republikanernes händer. Upsatsen slutar med dessa ord: På den dag. då marstallen, efter att hafwa förfökt och tält alt, kommit till gräns sen af sitt läge, hwad skall då wara hans pligt? Om hau har framför fig ingen annan utsigt än republikanernes seger, hwad skall han då göra? Hwad är i sadant fall pligten hos ett ftatsöfmwerhufwud, som hwarken har personlig årelystnad eller fan grunda en herrskarcatt? Jag will icke uttrycka nägon mening; men jag wågar saga marskalken följande: Historien såäall en gång ide fråga, om han följt alla parlamentarista reglor, om han handlat efter det representativa systemets alla ta: gar, om han till sista bokstafwen Hållit afgifna löften; men skall blott fråga honom om detta: Ni hade makten i er hand; har ni, eder har ni ide raddat landet? — Med dessa ofta upre pade hotelser om statsstreck i Figaro fanmanitäls ler man inrikesministern Fourtous ytranden mid den mottagning, han hade för embetsmännen. Han upmanade dem att förswara den almänna ordningen och arbeta på uprätthållelsen af den inre freden; och inför offiserarne för den parisista stadswakten och gendarmstyrkan jramhöll han nöds wandigheten af en stark regering, som i i hären har ett palitligt och kraftigt wapen att undertrycka hwarje olaglighet, hwarje förgripelse på den al: männa ordningen. Rom deu 4 juni. Påswen är alwatsamt sjuk, Agencie Steani meddelar härom, att ban nä stan fullkomligt saknar appetit, är matt och har haft ett haftigt seberanfall. Lakarne äro mycket befyms rade. Versailles den 4. J nationaljörsamlingen framlade krigsministern ett lagsörslag rörande för: bättrande och förstärkande af fältningarna å östra gransen. Församlingen beslöt, att detta sörslag ftulle skyndsamt behandlas. — Härefter söretogs walklagen til behandling. Louis Blanc uptrådde på det lifligaste emot lagen, som inskränsdie den almänna rosträtten. Meauz Botdieu talade för lagen. Gambetta kritiserade sarstilda lagbeftäms melser. Dufaure ansag att man kunde företaga andra låsningen. Foirsamlingen beslöt Härefter att öfwerga till andra läsningen.