via JOHAN PETTER HEDINS GRAF af Sundsvalls arbetareförenings styrelse, Många vexla lifvets öden, Sorg och glädje, strid och fred; Dock de sluta, och i döden Deras dunkla sol går ned. Grafven inga plågor har Glädje mer ej finnes qvar. Dock än vandrar stilla minnet Vålnan lik kring grafvens rand, Fängslar blicken, fängslar sinnet, Mildrar saknans, hjertats brand. Tiden vitnar om dess gång, Lyssnar till dess minnessång. Der det dygdens blomma funnit Bjuder det en lagerkrans; . Den hvars själ för trohet brunnit, Skådar det i renad glans, Som vid lefnadssacklans slut Ofver båren strålar ut. Så i dag det ära velat Dygd och trohet vid dens bår, Som bland sorg och glädje delat Blomman af sin lefnadsvär, Och i mannaålderns dar Bort till andra rymder far. I Ej han ärans lagrar skurit Stäld i rad bland stora män, Menskors lof ej honom burit Kring bland fiende och vän; Obemärkt hans lefnad var Obemärkta dödens dar. Dock hans minne ännu flammar Bland den krets, hvars vän han var, I dess sköt det ännu ammar Hogkomst af hans lefnadsdar; Tolkar än hans trohet, nit, Dygd och redlighet och flit. I som vandrat vid hans sida Minnens väl hur dan han var, Kunde någon tåligt lida, Var det den, Er lemnat har, Nöjd med litvets enkla lott, Verkande tör skönt och godt. I som lika honom vunnit Genom möda dagligt bröd, Hurudan han var I funnit Så i glädje som i nöd. Sen hans lif, blin hvad han var Trogen, redlig arbetskarl. Må han slumra, kring hans hydda Vandrar minnets engel än, Talande om dagar flydda Arar honom som sin vän. Må han slumra, frid och ro ————