Sundsvalls tidning – 23 maj 1874, sida 2

— Eno sådan öm bekännelse trodde jag kunde blott vara en följd af en längre bekantskap. — Men vi känna hvarandra redan. Med en enda blick har jag upfattat och förstått Er, nådig fru, och efter min bekännelse ligger likaI ledes hela min själ öpen för Er. — Jag vet icke om jag skall förarga mig, ty att Ni menar alvarsamt kan jag ej förmoda. — Då är jag att beklaga, svarade LachMitt frieri är öppet liksom mina karakter. Jag är en rättfram soldat, som hällre vill våga en afgörande stormning än en ärslång belägring. ooo Hvad vill Ni mig då egentligen? — Hvad kan jag vilja annat än genkärlek. Jag är rik, oberoende och ogift. Detta är tre grunder, hvarmed jag understödjer min anhållan. Icke utan bäfvan vagar jag bedja om ett afgörande svar. I Er hand hvilar min lycka. — Var god och tag plats, svarade fru von Piguitzer med klarnat arsigte, Lachuer satte sig på den anvisade stolen och Aurora tog plats midt imot honom. Så mycket han kunnat, hade Lachner spejat omkring i rummet, att uptäcka de betydelsefalla tre dolkarune; men bittills hade det ej lyckats honom att finna dem. Hans kriagströfvande blick varseblef blott att han befann sig i ett rum, utsmyckadt med verkligt furstlig prakt. Rikt förgylda tapeter betäckte väggarne. Golfvet var af mosaik och möbelmangets träarbete konstrikt svarfvadt och inlagt med perlemor. — På Er så öfverraskande förklaring her baron, kan jag ej gifva vågot evar, ty jag har vid miaa beslut aldrig låtit lättsinnet råda. för