Sundsvalls tidning – 19 maj 1874, sida 2

I min angelägenhet, nådiga fru, svarade Lachner, kan jag ej vända mig till dessa herrar, ty de hö a ej till siffrornas, utan känslornas departement, som ej genom någon kalkyl later beräkna sig. — Min herre, huru skall jag förstå. Era ord? svarade Aurora och betraktade honom med stora ögon. Nådiga fru. svarade grenadieren med rörd stämma, ödet satte mig för ett par dagar sedan i tilifalle att få se en dam, som såg så sällsynt ålskvärd ut, att jag helt och hållet förtrollades. Jag kan ej skildra, huru betagen jag blef. Jag blef förälskad ända till vansinne och blifver säkert äfven vansinnig, om jag råkar ut för olyckan att tillbakavisas af min gudinna. Detta är mitt ärende, och min gudinna är Ni. Lachner suckade djupt, lade högra handen på sitt hjärta och bugade sig med blicken sänkt mot marken. Fru von Pignitzer var vid dåligt lynne, när hon emottog den falske Kaunitz och tänkte afskeda honom, så snart som möjligt. Hon gaf ej häller förr akt då hans person, än hon öfverraskades af hans öpna och djärfva förklaring. Det första intryck, som han gjorde, var liflg tärväning. Min herre, hvad berättigar Er till detta språk? frågade hon med en skarp blick, — kKärlekens allmakt, svarade han beslutsamt. Vid morgonrodnadens anblick upstämma lufteus bevingade sangare sina toner. De sjuaga emedan de mäste. Den unga dageus herrlighet tvingar dem därtill. — Min herre Ni är djärf ända till oförvågeubet. (Forts.)