Sundsvalls tidning – 5 maj 1874, sida 2

många hänseenden företedde högst tänkwärda saker. jämwal uptagits bland anmärkningsanledningarne Hr P. Staaf anfåg utskottets anmärkning åfmens som reservationerna obefogade, äfmenfom diskuss fion om de fednare grundlagswidrig. Talaren more öfwertygad, att ssörsta delen af swenska fols fet more regeringen tacksam för hennes åtgöran: den i lotsfrågan, hwilken wore af ganska fmårlöft beskaffenhet och hade fordrat ett fyndfamt flut. J samma syfte talade ock hr Adlersparre. Ör Föns Pehrsson beklagade, att man endast hade slumpen att tacka för att ätminstone em anmärts ning blifwit af utskottet framstäld. Wille man med owäld och noggrannhet granska regeringens åtgärder, få skulle wisst anmärkningswärdare saker än Atwidabergs-beslutet städa dagen; men den nu föreliggande gaf likwal talaren anledning att ins stämma i frih Ericsons förslag HÖrr P. Nilsson i Österslöf och P. Olsson samt grefwe Posse uppe höllo fig uteslutande wid lots rägan, hwarjamte den fit nämnde famn det besynnerligt, att br ecle siastitministern ide afgifwit någon förklaring med anledning af hr Rydins mot Honom skolfrägan rigtade anmärkning. Hans excellens Björnsijerna utwedlade ytterligare fina asigter och beftämmelserna af 857 ärs traktat samt däraf föranledda deklaration, afwensom hr statsradet IBern förkla rade, att regeringen uti beslutet om eftergift för Ätwidabergs innehafware handlat i full konsekvens med gällande och praxis. Det wore ej rege: tingens fel om lagen ej wore till freds ställande, utan borde i sadant fall rifsdagen ingifwa förslag till lagförändring i stället för att framkomma med en ogrundad anmärkning Hr Rubenson ogillade äfwen utskottets hemställan samt anmärkte tillika att man med fasthallande af utskottets äsigt skulle komma till högst betänkliga slutsatser. Då skulle t. er. intet hemman i Swerige funna förmedlas eller ens järnwägstaxan ändras utan rifsdagens bifall. Han yrkade alt så att betänkandet borde läggas till handlingarne. Hr Carl Ffwarsson ins stämde i hr S. Nilssons i Österslöf under förmiddagsplenum uttalade åsigter. Hr Sjöberg förs menade, att, om ut kottet owilkorligen ansett fig böra upleta någon regeringshandling att anmärka, få borde det företrädeswis walt den egendomliga stäthällarefrägan. Dock wille talaren för fin del lägga betänkandet till handlingarne. Hr Hedin framstälde flera i hans tanke högst graverande, uti hr Rydins reservation omförmålda anmärkningar mot br statsrädet Wennerberg för dennes åtgörande i skol rägan samt bad kammaren noga bes akta faran af den af bemälde ftatsråd beträdda wäg, hwilken more egnad att förskaffa oss sju vice konungar (departementscheferna), de där skulle bes finnas regera utom grundlagen och i företommans de fall gömma fig under k. m:ts oanfwarighetsmantel. Hr A Rundbäck, fom förswarade samma statsräds åtgärder, fann uti nyss nämda refervation endast förmodanden, deduktioner och obestyrkta påståenden. Hr Treffenberg ansäg hela detta betänkande och däraf föranledda debatt wara en rit tig parodi eler snarare en karikatyrbild af gällande grundlag och werklig konstitutionalism, samt bes klagade hr utrikesministerns till mötes gående att i strid med grundlagen inlata sig i öfwerlaggning rörande reservanternas anmärkningar. Det fatta des för fullständigheten i denna bild nu endast att de af utskottet klandrade, men af den politiskt tänkande delen af swenska folket högt upburne konungens rädgifware genom moraliskt twång fun: no fig manade att afgå, hwilket talaren likwal hop: pades ide måtte inträffa. Yrkade att betänkandet frulle läggas till handlingarna. Sedan öfwerläggningen förklarades slutad föres togs omröstning, hwarigenom frih. Ericsons för: slag med 96 röster mot 82 af kammaren antogs. Mot beslutet reserverade sig omkring 30 bland kammarens ledamöter. Statsrådet Bergström aflemnade wid kamrarnas sammanträden i lördags på f. m. till riksdagen k. m:t proposition, att den jernwäg, fom kommer att ans läggas från Torpshammar eller Storwit till norsta grånsen, måtte byggas bredspårig. Resande lapp. Från Umeå sirfiwes: Det är af gammalt kandt att lapparna, synnerligen nomaderna, äro mycket fästade wid Lapplands fjell oh slogar, samt, med undantag af de nödwändiga flyttningarna med renhjordarna från fjellen mot kustlandet och tillbaka, fällan begifwa fig ut på längre resor, hwartill de dessutom sakna tid. Det har wal inträffat, att en och annan nomads lapp besökt hufwudstaden; men de lappar, hwilka warit synliga i utlandet, hafwa warit lejda af