Sundsvalls tidning – 25 april 1874, sida 2

— — — — åt bottaen och ett därstädes befintligt lönrum där han har sina dukater törvarade uti en liten linnesäck. — Två hundrade trettiosju dukater har jag nu samlat, hviskade han för sig själf. Kan jag skaffa tillhopa sextio tre till, eger jag så mycket penningar, som erfordras för att återvända till Dresden och äterköpa min faders bus, som råkat ur samiljens ego. Det klappade på dörren, Fredrik förskräktes, strök tillhopa sina dukater och lyssnade. -— Hauswald, är Ni hemma? frågade en kviulig stämma. — Ah, är det Ni, jungfru Annette? frågade kalefaktorn. Vänta ett ögonblick. Jag står genast till tjenst. Hastigt gömde han sina dukater på förra stället och opnade dörren. — Ivarför stänger Ni Er inne då? frågade flickan. — Jag har legat och sofvit litet och ville vara ostörd. — Dågör det mig ondt, att jag — — Nej, kåraste jungfru Annette, kommer aldrig olägligt! — Jag kommer med en skål välling, Det är ju älsklingsrätt? — Tack aldra sötaste jungfro. Hon skall i stället få de vackraste blommor: som jag kan smugla bort från trädgårdsmästarens drifhus. — Fy, han får iute stjäla at mig. Det är så fult! — Ilå, en sådan stöld skall jag nog veta att ausvara för. Och när hennes hedersdag kommer, plundrar jag hela drifhuset äfven med fara att nästa dag blifva körd på porten. (Forts.)