Sundsvalls tidning – 25 april 1874, sida 2

— — att vänta att slippa tjena längee som simpla soldater. — Åro vi och Uausvald skyldiga, bedja vi Er nåde blott om rättvisa. — Gudt, återtog fursten. Nu begifver ban sig hem och blifver trogen sin roll. Jag önskar ej, att han aflägger vidare prof på, att ban besitter en kavaljers karakter. Jag är redan mer än tillräckligt öfvertygad därom och önskar att han undviker alt, hvarigenom han råkar i tfara att afslöjas som en falsk Kauuitz. Farväl, min vän! Lachner gjorde en djup bugning och lemnade det furstliga palatset. Tjugutredje Kapitlet. Kalefaktorn och Annette. Fredrik Ilausvald, furstens kalefaktor, satt på en pall vid sitt öpna skrin och rörde om dess innehäll. Detta bestod af idelt gammalt skräp, ty kalefaktorn hade som en korp samlat alt det glänsande affallet af den furstliga prakten, som han kunde få tag uti. Här lågo om hvarandra några sammanhängande glasprismer af en ljuskrona, bitar af en föreyld ljusstake, och locket af ett porslinskärl, utslitua skor, en gammal broderad väst, vagnsbeslag, stora stalknappar och annat sådant. Kalefaktoru samlade ej at efterverlden, ntan åt juden, som hvarje kvartal kom och gjorde ett urval. Hvad som hehagade denne det köptes, men det andra kvarstannade för att riktas med nya, mer eller mindre värderika fynd. Men hans upmärksamhet egnades nu ej härät, utan hav skjater skräpet åt sidan, för att komma a MOM—