Sundsvalls tidning – 21 april 1874, sida 2

kar umgicks Laehner ännu, då han var på väg till furst Kaunitz. Portvakten öpnade vagnen för honom med hatten i handen, och Lachner steg in uti det furstliga palatset med säker fot och högboret hufvud. För honom öpnades våningen, och betjenterna uti sitt präktiga livree bugade sig djupt för honom i känslan af sin rioghet. Efter att hafva inlrädt i en hög, rund sal hvars väggar voro beklädda med röd marm och hade fördjupningar med marmorbyster uti, såg han mattor ligga vid två särskilda dörrar. Riemer iefann sig nu och visade sig nu och visade Lachner in uti ett annat rum, hvarifran man kunde blicka in uti matsaleu, emedan dörren stod öppen. — Vet, herr hofmästaren, frågade Lachner, huru många gäster som blifvit bjudna? — Ingen mer än herr majoren, svarades. — Men tolf kuverter stå dock på bordet! — Så många, svarade Riemer, framsättas äfven, då fursten spisar ensam, hvilket stundom händer. Furstens stora hund, som legat och sofvit ej långt från kakeluguen, kom fram och luktade på gästen. Då nu denne sakta klappade honom, lade han hufvudet på hans knä, såg på honom med sina kloka ögon och viftade förnöjd med svansen. Nu inkom fursten med händerna instuckna i ea väldig muff, den Riemer tog af honom i Bon jour! sade han till grenadieren, då denne tyst bugade sig för honom. Bon jour, min vän Hektor! helsade han på hunden, som visade stor glädje öfver sin herres ankomst, huru har du