Sundsvalls tidning – 16 april 1874, sida 3

och gick, såsom det höfves anföraren i spetsen för sin trupp. — En half timme före midnatten hade de upnått ryska ministerns sommarpalats. Betäckt af en lätt moluslöja kastade månen blott ett matt sken öfver platsen; men detta räckte dock vill att visa, att hvarken folk fanns vid ingängen till trädgården eller några vagnar uti densamma. De fönster, hvilka Lachner för tre nätter sedan såg glänsa i gyllne belysning, visade sg mörkare än husetggar. Antiugen mäste det vara mörkare i men innanföre, Icke det minst buller hördes därifrån; ej heller hördes utanföre rullandet af nagon aunalkande vagnen. Lachner skred med sina följeslagare genom trädgardsanläggningen och kom till terassdörren Då han hade på sig den nyckel, hvarmed han tillstängt den efter sig, tog ban upp den ur fickan och satte den i nyckelbålet. Den passade dock ej till laset, som i trots af flerfaldiga försök ej lät öpna sg. — Man har ändrat låset, tänkte Lachaer hvilket säkert ej skulle hatva skett, om man ej luktat uglor 1 mossen. Kanske gaf wan akt på mina fotsteg i snön, eller kanske (hvilket jag först tror) har skurken vid min sida varnat ryssen. I hvarje all har töretaget tullkomligen misslyckats, och jag kan, när som helst, låta signalraketen upstiga, då tydligen ingen kouferens hålles i n tt. — Hvad skall nu ske, herr major? frågade hofmästaren. — Ingenting annat, än att vi utföra de gifna orderna och förbålla oss stilla sä länge. I