Värden och några af gästerna känna mig och Annette. Jag hoppas visserligen, att vårt företag skall erhålla en lycklig utgång; men man måste äfven vara beredd på motsatsen. Beskyller man mig, eller öfverhufvud oss för ett häktningsförsök mot orätt person, måste vi vara beredda att bevisa ett alibi. Värden och hans folk knuna då vitna, att vi tillbragt natten härstädes. — Ni är ett slughufvud. genmälde Lachner i en ironisk ton, som Riemer antingen ej förstod, eller ej latsade sig förstå, ty han log vänligt och förstorade sin kattpuckel. — På hvad sätt tänker Ni blifva kvitt Er fästmö och svärfader? — Det går mycket lätt, herr major. Jag har redan sagt, att vi måste tölja Er till en kavaljer, för att vidtaga några festliga anordningar. — Nu är det tid till upbrott. vi hafva en lång väg att gå. — Som Ni befaller, herr baron. Om några minuter är jag färdig att följa Er. — Jag skall invänta Er utanför buset. Lachner bugade sig stumt för Annette och Siebner, som bada reste sig upp och aktningsfullt besvarade hälsningen. Härpå lemnade han krogen och gick af och an utanföre. Riemer lät honom ej länge vänta, utan kom snart efter jämte sina tre följeslagare Med aftagen mössa sade han: — Jag är nu Er underdånigaste tjenare och smickrar mig med hoppet, att Ni skall blifva nöjd med mig. — Framat marsch då, svarade Lachner kalt l