Sundsvalls tidning – 16 april 1874, sida 2

vande herr svärfader, sade Riemer. Flickan vid hans sida är min fästmö. Lachner hälsade med kall höflighet. Siebner sträckte på hals och hufvud och betraktade honom med förvåning. — Känner Ni mig kanske? frågade Lachner med någon förställning af rösten. — Ber om ursäkt, svarade den gamle soldaten. Jag misstog mig. Jag känner herr baronen inte. — År Ni ännu i aktiv tjenst? — Ja, herr major, kruttornet vid Nussdorfertullen står under min upsigt. — Där har Ni väl ingeu besvärlig tjenstgöring? — Jo, deu är besvärligare, än vid artilleriet; försäkrade Siebner. Konstaplar arbeta ständigt där, och jag måste hafva upsigt öfver dem. Det ansvar, som hvilar på mig, är ofantligt. IIvar och en, som går in i magasinet, måste jag nog afvisitera. I synnerhet måste jag noga tillse att stöfvelsulorna ej äro beslagna med järnnitar. Eu enda gnista från en sådan på den krutbeströdda marken kunde spränga i luften hela tornet och slå ut fönsterna i halfva Wien. I magasinets källarhvalf förvaras rämligen ej mindre än 17,000 sentner krut, och några tusen bomber och granater jämte andra kastkroppar. För denna besvärliga tjenst har jag i daglig aflöning blott 23 kreutzer (omkring 60 öre) samt dubbel brödportion. — Man maste högre värdera äran att bekläda en så vigtig post än den därmed förenade aflöningen menade Lachner. — Så tänker äfven jag, herr major.