Sundsvalls tidning – 9 april 1874, sida 2

herr baron. sade han, och jag skulle i dag bära till Er ett bref. som hon just nu skrifver på. Hvilken angenäm öfverraskning Ni bereder henne! Följ mig, herr baron, önskar Ni, att jag först anmäler Er? — Ja, gör det! — Ni skulle äfven utan anmälan varit baronessan en välkommen gäst. Nästa ögonblick stod Lachner framför Emilie, som skyndat honom till mötes i förmaket. Hon var klädd uti en enkel hvardagsdrägt, men bar den sårade armen i band. Hennes anlete liknade den hvita rosen, på hvilken ett mildt magiskt sken rodnande faller. Vid den unge vännens anblick spridde sig ett uttryck af glädje därefter, som i synnerhet visade sig i ögonen. En vänlig hälsning, en varm kyss på baronessars hvita hand, och de sutto förtroligt midt emot hvarandra i ett gemak, där man utan derag röster endast hörde sprakandet af brasan uti kaminen samt väggurets pickande. Baronessan talade mycket förtroligt med den talske Kaunitz; hon lät honom blicka in uti sitt hjärta, för att se, huru tuagt det var belastadt, ty hon avsåg sig böra rättfärdiga sig inför sin modige försvarare, och på hans goda tanke tyckte hon sig böra sätta större värde än på alla andra människor. Lachner hörde, huruledes Emilio tänkte inom klostermuraroe söka sig en fristad emot verldens ondska och smädelser, och att hon tänkte begifva sig dit, när hennes sår var tillräckligt läkt för att tillåta resan. Öfver detta meddelande råkade Lachner uti ej. ringa bestörtniog. Alla hans högflygande pla