Sundsvalls tidning – 9 april 1874, sida 2

ner voro nära däran att med lossade vingar likt en ny Ikarus gå i kvaf. Genast gjorde han henne föreställningar däremot och sökte bevisa henne, att hon med sin ungdom och skönhet fattat ett öfveriladt beslut, efter som det ej ingafs henne af religiös hänförelse, utan endast af olyckan, som lätt kan äudra sig, liksom ett ihållande oväder lätt kan ge vika för den vackraste väderlek. Ja, han glömde sig så långt, att han genom ifriga böner och inställsamma ord sökte understödja de förnuftsskäl, som han anförde. Varmt kyste han hennes hand, och tårar nedföllo därpå ifrån hans ögon. Hans rörelse meddelade sig åt Emilie. Hon syotes åhöra honom med ljuft vemod och drog ej tillbaka den hand, som hvilade i haus. — Min dyre vän, sade hon mildt, Ni gor orätt uti att försöka skaka mitt beslut. Det är väl öfverlagdt och anbefalles mig af mitt öde. Kände Ni detta, skulle Ni säkert gilla min föresats. — Aldrig, utropade grenadieren. Lifvet med sina mångfaldiga vexlingar liknar spelsalens omkastningar. Ju mera förlust en spelare en tid lidit, decto större utsigt har han, att lyckan skall kasta om och förklara sig för honom; och tvärtom ju mera tur han i början haft, desto större otur kan han sedan få. Ingen olycka är så stor, att den ej kan förbytas till den största. lycka. Emilie skakade på hufvudet. Liknelsen haltar, sade hon, ty somliga spelare hatva otur ständigt, och andra däremot en nästan oafbruten tur; men låt oss lämna liknelsernas område. lyckans omkastningar öro i mitt lif knapt möj