urder örat, som ban för tre dagar sedan vid rakningen fick af trumslagarens knif. Underbart! IIerr baronen har likaledes ett ärr på tummen liksom grenadieren, ack — dock lät oss ej leka komedi mer. IIar du till din lycka lätit masken falla inför Binder, så kan du äfven göra det inför mig. Då skall det afven mellan oss herska klarhet — icke i afseende på din person, ty vära ögon kunna ej bedraga oss — utan i alsecude på dina afsigter. Hvad har förmått dig till att taga på dig majorsuniform och gifva dig ut för baron Kaunitz? — Kamraterna Aldrigfull, Hauswald, Binder och Tolfkrus uttrycka genom mig sin önskan att få frågan besvarad. Vi äro nästan sjuka af ängslan, ty i anledning af ditt falska spel — annorlunda kuvna vi ej benämna ditt upträdande — måste vi darra för ditt lif. Du är för slug, för att man skulle kunna antaga att du af ett blott infall företager sig detta skämt. En kamrat, som vi af hela vår själ äro tillgifna, hafva vi rättighet att fordra räkenskap af, och du är skyldig att svara oss. — Min käre Westmaier, svarade Lachner, en trogen: kamrat måste likna den fromme, som inte låter rubba sig i sin tro, äfven om han finner försynens vägar outransakliga. Jag är och måste för närvaraode vara baron Kaunitz, och att jag ej af lättsinne ellet själfviska bevekelsegrunder kastat mig in i företaget, därför har Ni en borgen i min karakter. — År detta hela Er förklaring, berr baron? — Ja, för närvanande, och den skall ja den måste tillfredsställa de kamrater, som äro öfvertygade, att jag sträfvar efter det gemensamma bästa lika mycket som efter mitt enskilta. (Forts.)