Sundsvalls tidning – 4 april 1874, sida 2

ter, på det sigvalen ej må misslyckas. Nu har Jag ej mer att säga. Klockan tre kommer jag tillbaka, för att tala med eder om det folk, som skall ställas under edert befäl. Freiberger tog pa sig halsduk och pels och stack de halfstekta äplena i fickan. — Stanna äunu ett ögonblick, tog Lachner till ordet, jag bar ännu en bekännelse att göra. — Efter Edert handlingssätt, svarade juden, är bekännelsen ej svär att gissa sig till. Ni gör Witthabuskan Er kur, och att döma efter hennes hänrykta loftal, upmuntrar hon Er. — Ioftal! Ja vist hon berömmer LEr, som om hon vore en hofpoet. — Hon är altså fri från fara? — Liksom om hou någonsin sväfvat i någon fara! IIennes sar var obetydligt, och hon ftörtjenar intet beklagande. slvarför uphör hon ej med kurtisen, och hvarför utsätter bon sig för nattluften och en afskedad älskares förtvislan? — Ni bedömer den olyckliga mycket härdt. — IIvad 1ör Er henoes olycka? om man fär begagna ett jakande ordspräk i nekande mening, kan man med fulit skäl om denna lättfärdiga dam säga, att hon är i sin egen lyekas smed. — Ni skulle göra mig en glädje,ow Ni ville för mig omtala benues öden, — Vid tillfälle. För värvarande må det vara nog, att jag säger, att fursten strängt klandrar sin slägtinge, grefvinnan Sonnenberg, därför. att hon ej endast ansett henne värd sig vänskap, utan äfven bjudit henne på sin bal. Kvinnorna