Sundsvalls tidning – 4 april 1874, sida 2

bafva ej sällan för stort hjärta och för liten hjärna. Nu farväl! — Ni vill lämna mig utan att hafva hört min bekännelse, men den har ej att göra med baronessan utan med min egen säkerhet. Jag var i går jemte min öfverste i Alserkasernen och mönstrade jemte honom mitt eget kompani. Lachner berättade det läsaren bekanta äfventyret, : Freiberger, som med växande inträsse hade åhört honom, sade, då ban kommit till slut: — Ni är en narr — ett dumhufvud. Nu mäste jag äter till kasernen, för att höra, hvad man där tänker om Er, och om man längre kan låta Er stanna bär. ÖOnödigtvis försvårar Ni Ert spel, ökar vära bekymmer och sätter företagets lyckliga utgång i fara, Jag är alvarsamt ond på Er. Hebreen aflägsnade sig i vredesmod. Nittonde Kapitlet. Westmaier besöker Lachner. Lachner sag på klockan. Redan half tolf! utropade han, och jag har ännu iute tillkännagifvit för öfversten, att jag i dag inte kan blifva hans gäst. Den älskvärda Aglaja har säkert redan sörjt för den lukulliska avrättning, som hennes ömma blick vid afskedet utlofvade. Det är på tiden, att jag skriftligen ursäktar mig, annars anser de mig för en obildad patron, och jag utsätter mig ånyo för faran att af Löwenwald öfverfallas och eskorteras till kasernen. Skyndsamt författade Lachner en kort skrifvelse, som ban genom betjenten skickade till