Efter detta meddelande betviflade Lachner ej mera, att grefve Turkowsky varit den olycklige, som var hans kamrat i Alserkasernens fängelse och hvars ring han bar pa sitt bröst. Nu blef det honom äfven klart, hvarför han så bittert beklagat sig öfver en kvinnas falskhet. — IIvar bodde Turkowsky i Wien? frågade Lachner vidare. — I Singerstrasse i Pignitzerska huset, lydde svaret. Där gjorde de hvarandras bekantskap ty hon bodde i andra våningen och han i den första. Jag var några gånger hos houom. — Hvem iunehar nu hans våning? — Det är mig obekant, Ers nåd. Om jag ej misstager mig, har jag sistlidne sommar sett fru von Fignitzer själf titta ut genom fönsterna. — Detta hemliga sällskap synes hafva haft ett eget affärsspräk. — Ni bar rätt. Så vida jag vet, ändrade de benämningarne på de ting, som de använde och gåfvo dem sådana, som ingen annan människa brukar. Eno gång till exempel bar jag ett bref till baron Witthahn, hvilket var sammanlagdt så illa, att man kunde titta in och läsa skriften däri. Af nyfikenhet, ty jag var då mycket yogre, och det gick mig för väl — tittade jag i brefvet och stafvade ihop, att jag hos baronen skulle hämta pestmedisin. Jag blef mycket ängslig. Grefve Turkowsky var, trodde jag pestsjuk, och jag kunde lika väl själf smittas däraf, som en gång en herre, hvilken en pestsjuk tiggare gifvit ett bref. När baron Witthahn mottagit brefvet, tog han, som jag genom glasdörren tydligen såg, i en stor röd bok och bläddrade däri. Därpå gick han in i