Sundsvalls tidning – 24 mars 1874, sida 2

Nyhetskramaren grep siu friserpung och rusade på dörren. Lachner fick därefter knappast tid att för sig själf utropa: — Stackars Emilie, äro de öfriga historierua om dig lika saunna som deuna, måste du vara en ljusets engel! innan Siegmund inkom med framsträckt hand sade: — Eu dukat, herr baron! — Uvartill? — Ni är skyldig mig eu dukat. — Det vet jag icke af. — Herr baronen lofvade mig, att jag skulle få en sådan, om jag tog reda på, hvar iustrumeutmakaren Fremds enka bor. Hon kommer strax. I detta ögonblick hörde man ytterdörren öpnas. — Gå och se efter, hvem som kommer, befalde Lachner. — IIvilken annan än fru Fremd, återtog den unge hebreen. Skall jag införa henne.? — För in henne i mottagningsrummet. — I mottagoingsrummet! skall ske; men bon är ett sämre truutimmer. Lachuer drog på sig morgonrocken. Betjenten kom tillbaka och sade: — Det är ej fru Fremd, utan en kavaljer, som kallar sig grefve Perkes. — Perkes! utropade Lachner bestört och stod förstenad mumlande orden: — Den dödes morbror. Den unge hebreen, som märkte sin herres bestörtning, sökte lugua honom med orden: — Hvad är det då så förskräckligt uti det vackra namnet Perkes? och den, som eger det, ser ej häller ut till att vilja upsluka folk.