Sundsvalls tidning – 24 mars 1874, sida 2

— För grefven in uti mottagniogsrummet. — Redan gjordt, herr baron. En tung börda hvilade på Lachners hjärta. Han skulle möta en olycklig gubbes tårade blick hvilken kom för att fordra räkenskap af honom såsom röfvare af hans förnämsta jordiska goda. Hvad skulle han säga honom? på hvad sätt trösta eller lugna honom? Sådana voro de tankar som upfylde Lachners siune, när han beredde sig att möta grefven. Dessa farhågor voro följdriktiga, och dock bekräftades de ej. Leende ögon strålade grenadieren till mötes. Hans gästs ansigte vitnade om munterhet och hälsa, och hans kropp var fyllig. I klödsela var grefve Perkes en praktföreteelse. J fina kläder öfverträskade han sitt origiual, hvilket han för öfrigt noggrannt efterliknade. Hans hållning var tillgjord och drag för drag lik furstens. Någon likhet i fysionomie fanns äfven mellan dem; båda hade en romarnäsa, hög panna, liten mun, tunna läppar och rundad haka. Dock fattades i grefvens ansigte denna själfulla fluhet, hvilken hos fursten både imponerade och ingaf förtroende och till och med af hans fiender berömdes. — År Ni baron Kaunitz? frågade han Lachner vänligt. Tillät mig då att trycka Er bond. Jag kunde flyga i Era armar och kyss? fr. Perkes talade som en fransman, hvilke j är hemmastadd i tyskan, ty så gjorde nligen fursten. — Han vet ännu icke, hvad jag nar gjort honom, tänkte Lachner. DOÖ Slumpen drifver sitt sdel med oss människor. De mest olikartade tiug kastar den