människa, som af ren vänskap deltog uti, hvad han ansäg för endast ett skämt! Jag har förstört en verld, full af de gladaste förhoppningar och öfverlämnat en gränad morbror, kanske äfven en varmt älskad brud åt den dystraste förtviflan! — Arme Karlsteio — förbannade mördare! Dessa och andra liknande tankar plågade Lachner hela natten igenom, och, ju mer han sträfvade att förjaga dem, med desto större liflighet trädde de framför hans själ. Först då morgongryningen genom fönstret inföll i hans rum, och det redan började blitva hfligt på gatan inunder, hvarest landtmännen kommo körande in till staden med sina varor, försjönk han åter igen i sömn. Men drömguden var honom ej bevägen. Ilan tyckte nu, att han såsom en brottsling fördes till sin afrättning, och att baronessan Witthahn förgäfves föll på knä för öfverste Löwenwald och bad om nåd för honom. Han skulle skjutas, ock man forband hans ögon och bjöd honom knäböja. Han gjorde så, och därpå riktade Binder, Westmaier, och IIanswald gevären emot honom; den kommenderande stabsofsiseren svängde sabeln och slog den mot stöfveln, och han kände en så häftig smärta, som om hans bröst och hjärna sönderslitits af tusen spetskulor. Bäfvande upvaknade han och torkade svetten från siu panna. Siegmund iaträdde i rummet och frågade, om han kallat honom, hvarat Lachner förmodade, att han skrikit till i sömnen. Huru mycket är klockan? frågade han därför. — Nio, ljöd svaret. Efter frukosten kom frisören. Vet Ers exel