Sundsvalls tidning – 21 mars 1874, sida 2

kursen på Edra papper å börsen ej har ändrats, och vår gemensamme affärsvän, emot min förmodan, ej gifvit några nya order, så blifva angelägenheterna fortfarande vid det gamla. I morgon middag skall jag hafva den höga äran att tala vid Ers högvälborenhet. Sof väl! Er tillgifnaste tjenare. F.? Uttröttad hade Lachner nedsjunkit på sitt läger, ögonlocken slöto sig, och, innan hans medvetande försvann i sömnen, tågade drömlika bilder förbi hans sinnen. Dessa voro afspeglingar utaf den lyktade dagens mångfaldiga tilldragelser och blanda desig för hans inbillning tillhopa till de mest besynnerliga grupper. Snart försvunno dock de öfriga gestalterna, och blott en kvardröjde envist. Denna var bilden af det på snön utsträckta liket. Denna dröm plågade honom så häftigt, att han vaknade. Åfven efter upvaknändet plågades han af samma föreställuingar. Så till exempel föreföll honom hans fickurs rastlösa pickande likna klappandet af den aflidnes hjärta uti dödskampen, och hän måste flytta klockan ut i nästa rum, för att blifva kvitt detta ljud. Härpå autände han en pipa och utblåste röken framför sig i väldiga moln. Var det då min skuld, att jag dödade honom? sade han för sig själf. Skulle icke lagen hafva dömt honom, om han fallit uti dess händer efter del skamlösa tilltaget? Hans blod kommer öfver den man, som förledde honom, och öfver mig! Hvarje hederlig man ekulle hafva gjort på samma sätt som jag. Om jag gjort ett fälttåg, skulle jag hafva kunnat döma lugnare öfver tilldragelsen. Jag har dödat en ung, lättsinnig