Sundsvalls tidning – 19 mars 1874, sida 3

år ingen röfvare, utan — en skräddare. Det var blott en anlagt skämt, hvartill Lätzelstein förledde oss. Den sköne baronen knäböjde vid sidan af den man, som låg i sitt blod i snön och utropade: — Han är mördad! Hvilket olycksaligt infall. — Det är gräsligt! utstötte skräddaren. O, den arme Karlstein! Baron Lötzelstein störtade upp från marken med utropet: — Man måste skaffa hjälp! och ilade bort, oaktadt skräddaren på det bevekligaste bad honom att icke lämna sig i sticket. — Ack, jag anar sammanhanget! utropade baronessan med djupt rörd stämma. — Ja, det är ej svårt att ana, genmälde gamle IIauswald. Baron Lytzelstein är skyldig mig sju hundra gyllen, som jag ej har råd att förlora, ty då är jag ruinerad. Då jag kräfde honom, talade han altid om sitt stundande rika gifte, och emedan det nu skulle gå om intet, då fru baronessan anser honom för feg, måste det vara angeläget för honom att visa sitt mod. — Förledde han Eder till detta felsteg? — På Karlsteins rum hos grefve Perkes öfverenskommo vi i middags därom, ty Karlstein var Lätzelsteins intimaste vän. När den gamle erfor olyckan träffar slaget honom djupt. — Hvilkea stor olycka! suckade baronessan med största bestörtning. — Det skulle vara ett skämt; men hvilken olycklig utgång. — Ett skämt, inföll Lachner, hvarvid man ej endast på det häftigaste ängslat, utan till