pade Lätzelstein mot sina tre motståndare, ban gjorde utfall och parerade, presist som om han stått uti fäktsalen. Ilittills tade intet blod flutit; det första som utgjöts, var — baronessans. Upbjudande alla sina krafter, för att lösgöra sig, stötte hon röfvaren åt sidan i samma ögonblick, som Litzelstein gjorde ett utfall mot denne. Iläraf följde, att Litzelsteins värja genomborrade hennes arm. Men nu tog denna sällsamma kamp hastigt er afgörande vändning. Grenadieren Lachner hade, såsom han tillkännagifvit sig ämna farit ut till Hernals till baronessan och dragit i klocksträngen vid porten. Ett fönster öpnades, och ett gråhärigf hufvud och en hand, som höll ett ljus, blefvo synliga, men försvunno strax åter; en half minut sednare öpnades porten. och Lashner steg öfver tröskeln, En gråhårig tjenare med ljus i handen mottog honom vördnadsfullt och tillkännagaf, att fru baronessan var frånvarande. — När, eller hvar kan jag träffa henne? frågade Lachner med oro. — Fru baronessan kommer snart hem, svarades det. Behagar herr offisern emellertid stiga in i rummet. Grenadieren åtföljde tjenaren in uti ett varmt rum, där ban slog sig ned vid kakelugnen och väntade öfver en half timmes tid. Den gamle fann det obegripligt, att hans matmoder den dagen skulle dröja så länge, och skakade på hufvudet, hvar gång han såg på klockan, hvilket skedde ofta. På Lachners fråga pmnämnde han, hvarest baronessan var, och i