Sundsvalls tidning – 19 mars 1874, sida 3

och med sårat baronessan! IIvilket vansinnigt infall. — Släpp mig lös. Jag är en skräddare från Rödgatan. Lätzelstein känner noga min adress. Den stackars Karlstein! — Ilvem var den tredje, som undkommit? — Grefve Perkes kammartjenare. Under detta samtal hade Lachner bundit sin näsduk kring baronessans särade arm, för att stilla blödandet. — Ilerr baron Kaunitz, låt oss tänka på Karlstein, sade baronessan. Gud gifve att han blifver vid lif. Emilie och grenadieren egnade sin upmärksamhet och omsorg åt den på marken liggande men de voro förspilda, ty Karlstein var död. Värjspetsen hade nämligen inträngt uti hjärtat och ögonblickhgen gjort slut på hans lif. Man kräböjde framför ett lik, som erbjöd så mycket fasansfullt, att buronessan svimmade. Skräddaren hade sprungit sin väg, så att Lachner var ensam med baronessan. Då fanns ingen tid till fundering, utan grenadieren tog den unga frun i sina armar, för att bära henne hem. (Forts.)