Sundsvalls tidning – 19 mars 1874, sida 2

Emilie hade redan gått upför trappan till uphöjningen i kyrkan och försjönk i andakt. För sista gången besökte hon den heliga platsen. Med denna dag voro de tre år tillända lupna, som hon anslagit till upfyllande af det åt hennes aflidne make gifna löftet. Nästa dag tänkte hon lämna Uernals, icke, såsom Lachner befarade, för att taga lifvet af sig, utan för att resa till Olmnitz och låta uptaga sig uti Ursulinernunnornas kloster, dar hon själf blifvit upfostrad. Hon ville blifva nunna, ty verlden bjöd henne ingen fröjd mer, då intet kunde ersätta förlusten af hennes goda namn och ryckte. Hon ville lefva sina återstående dagar såsom barnlärarinna och fortfarande gagna den verld, som förskjutit henne. Hon ämnade icke af människofiendskap dölja sig inom klostermurarne. Med bittert vemod tog hon nu afsked ifrån den kärlekslösa verlden och anropade den högste att han ville ur hennes hjärta förvisa alla verldsliga tankar. Ack, det skulle dröja länge, iunan friden intågade uti detta hjärta, som ännu klappade så varmt. Då hon låg där, innerligt bedjande vid korsets fot, skulle man varit frestad att anse henne för en ångerfull Magdalena. Mer än en timme förgick, innan hon slutat sin andakt och anträdde återvägen, föregången af kamwarjungfrun, som höll den tända lampan i handen. Stilla och öde var vägen, på hvilken de återvände hem, och äfven då de kommit in på den ensamma byvägen, mötte dem ingen. Denna var snöbetäckt; men tjenarinnan kände den noga, och Emilie trampade i hennes fotspår.