ver sina misslyckade anslag och försjönk uti svårmod samt insåg ändtligen att han var en syndare, den där hade förvärkat sin eviga salighet, om icke Gud af nåd och barmhertighet ville förlåta honom. Med rosenkransen i handen vandrade han dagligen till Harnals kyrka i hvars granskap hans boning låg, och knäböjde vid foten till den därstädes uprättade förhöjning, som skulle föreställa hufvudskalleplatsen, samt upläste i tysthet de föreskrifna bönerna. När Witthahn slutligen låg dödssjuk på plågobädden, bad han sin maka, Emelie, att dagligen i stället för honom bestiga höjden och där bedja för hans själ. I sin sista stund tog han af henne det löfte, att han under tre ärs tid tre ganger i veckan skulle vandra upp för stegen till det heliga berget uuder böner för hans frälsning. Efter som han varit så nedrig att i verldens ögon beröfva henne hennes heder och goda namn och till och med sätta hennes förmögenhet på spel genom att i sitt testamente bortskänka den, så att hon måste prosessa för att återfå den, borde väl Emilie hafva haft mera skäl än de flesta kvinnor att förbanna sin mans minne, men hon upfylde dock samvetsgrant det gifna löftet. Hvarje afton gick hon, åtföljd af kammarjungfrun till Hernals kyrka och bad, Hon bad ej för att genom sin andakt minska sin egen syndabörda, utan hon bad Gud, att han skulle bibehålla henne på dygdens väg, vara en nådig domare öfver hennes aflidne make och bringa i full dag hennes oskuld, hvarpå så många tviflade.