Kejsarinnans årenadierer. Historisk roman af Theodor Scheibe. Öfversättning för sSundsvalls Tidning. N. K. (Forts. från n:r 29.) I bottenförstugan stodo Aldrigfull, Tolfkrus, Binder, Hauswald och flera andra soldater tillsamman uti grupp. De hälsade med uplyftad hand, och Lachner hälsade tillbaka på offisersvis. Pa gården såg han kapten Agathon jämte en fändrik af sitt kompani nalkas öfverstens boning; men han själf satt redan i vagnen, och där var han säker för faran. Likväl förvred han sitt ansigte, då han körde förbi kaptenen för att ej igenkännas, och besvarade haus hälsning blott med en nickning. I nästa ögonblick var han utom kasernen, och bästarne ilade framåt gatan med en fart, som om de varit lifvade af hans egna tankar. När han nu lutade sag tillbaka i vagnen, var ban till den grad utmattad, att han var ur stånd att ens uplyfta handen och upknäppa sin rock, fastän den förskräckligt klämde honom; men småningon vunno hans närfver åter spännkraft bedöfningen vek ur hans hjärna, och med djupa andetag lättade han åter sitt hjärta. — Herre min Gud! suckade han, det var två heta timmar. Om håren under min peruk nu ej grånat, håller jag alla berättelser om det plötsliga grånandet af ängsliga menniskors hår för blotta amsagor. Det var en belägenhet, som